Beskedet att USA:s försvarsminister sedan två år James Mattis har avgått har lett till stor oro i Washington DC och andra huvudstäder runt om i världen. Han – en före detta maringeneral känd för att sluka böcker – var en av få positiva överraskningar när en nyvald Donald Trump offentliggjorde sitt kabinett för två år sedan.

Som försvarsminister var James Mattis en stadig hand som försäkrade allierade stater om USA:s försvarspolitiska åtaganden och han bromsade några av presidentens värsta impulser och instinkter. Han lyckades berömt avvärja Donald Trump från att introducera tortyr som redskap och har – trots presidentens retorik – stärkt USA:s militära närvaro i Europa.

Det senaste decenniet har en central pelare i svensk säkerhetspolitik varit att fördjupa vårt försvarspolitiska samarbete med USA. Det var ett projekt som påbörjades under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister och har även fortsatt under Stefan Löfven. Utdelningen från den relationen gick exempelvis att se under den stora militärövningen Aurora där över ett tusen amerikanska soldater och sjömän deltog.

Med James Mattis ute från amerikanska försvarsdepartementet väcks det många frågetecken om framtidsutsikterna för amerikansk säkerhetspolitik i Europa. Kommer hans linje om att förbättra det kollektiva försvaret gentemot Ryssland att hålla eller ska Donald Trump rikta sitt fokus – vilket tillsvidare har varit koncentrerat på handelspolitiken – till USA:s militära åtaganden som han är känd för att ogilla? Det är en avgörande fråga för det kommande året.

För svensk del borde det här vara ett uppvaknande. Det finns fortfarande dem som går runt i föreställningen att Donald Trump har blivit tämjd av den amerikanska byråkratin och att man kan förvänta sig att han agerar som vilken som helst av sina företrädare i utrikespolitiken. Det är fel. Tvärtom är risken nu med James Mattis ute ur kabinettet att det enda som återstår är ja-sägare vars främsta kompass inte är statsintresset utan deras lojalitet till presidenten.

Vi har idag ett försvarsanslag på omkring en procent av BNP. Det är uppenbarligen alldeles för lite. Dels för att bygga den försvarsförmåga vi behöver, dels för att visa omvärlden – inte minst Vita huset – att vi tar regional säkerhet på allvar. Om vi är seriösa med att vilja bevara vår starka försvarsrelation med USA krävs det en uppväxling i försvarspolitiken.

Samtidigt borde den fortsatta allianslösheten – vårt utanförskap från Nato – återigen problematiseras. Det kan knappast vara optimalt för vårt lands säkerhet att investera så mycket tilltro i vårt samarbete med USA om det saknar nedskrivna åtaganden. Det bästa sättet att gardera oss mot humörsvängningarna i det Ovala rummet är att ansluta till Nato och på så sätt omfamnas av USA:s europeiska säkerhetsgaranti. Det är bråttom nu.

Zebulon Carlander

Försvars- och säkerhetspolitisk sekreterare, Fria Moderata Studentförbundet