Europeiska kommissionen satte nyligen upp målet att år 2025 ska alla europeiska ungdomar efter avslutad gymnasieutbildning ha god kunskap i två språk utöver modersmålet. Skolverket presenterade 2018-05-30 en utredning med förslag på konkreta åtgärder för att säkerställa att språk erbjuds i gymnasieskolan. Förslaget omfattar bland annat en nationell språkstrategi, samordning genom ett nationellt centrum för språk och fler förändringar i syfte att säkerställa att alla elever ges möjlighet att lära sig sitt modersmål plus ytterligare två språk.

Hur ser då språkens ställning ut i Sverige? Tillgänglig statistik är dyster, särskilt för tyska och franska. Studier i moderna språk i grundskolan är i praktiken frivilligt. Av samtliga elever i årskurs 9 i Sverige läste en av fyra (24,4 procent) svenska, engelska eller en kombination av svenska och engelska inom ramen för språkvalet 2016/17, något som egentligen inte är tillåtet: denna kombination ligger utanför ramarna för skolförordningens reglering.

Inga elever i svensk skola får heller de 100 timmars språkundervisning de har rätt till i en språkkurs om 100 poäng. Istället får gymnasielever max 90 (Växjö) och i vissa skolor så lite som 50 timmars undervisning i en kurs, vilket naturligtvis bidrar till avhopp. 1996 läste ca 40 procent av samtliga elever i åk 9 tyska och 18 procent franska. Motsvarande siffror för 2015 var 17 procent tyska och 14 procent franska (Skolverket 2016). I Kristianstad kommun har skolpolitikerna beslutat att inte erbjuda franska som språkval på högstadiet. I Karlskrona stryks kurs 5 ̶ 7 på gymnasiet. I 60 procent av EU:s medlemsländer är studier i ytterligare ett språk utöver engelska obligatoriskt i grundskolan.

Även på universitetsnivå ges språken dåliga förutsättningar. Språken har allra lägst resurstilldelning inom högre utbildning. Den totala tilldelningen 2019 för en godkänd helårsstudent i språk är 53 000 kr vilket kan jämföras med 570 000 för en helårsstudent inom media. Som en följd är antalet lektioner per vecka på svenska universitet numera lägst i Europa när det gäller akademisk språkutbildning!

Ett stort antal lärosäten har lagt ned hela eller delar av sina språkutbildningar de senaste 20 åren. Även Linköpings universitet lägger nu ned den akademiska undervisningen i tyska, franska och spanska. Diskussion förs om att behålla en inriktning mot professionsspråk. För 20 år sedan kunde man studera tyska vid över 20 lärosäten i Sverige. År 2008 var det 14. Efter nedläggningen i Linköping verkar det endast bli 8 kvar. Motsvarande situation gäller för franskan. Ändå hävdar Helen Dannetun, rektor vid Linköpings universitet att moderna språk ”finns på väldigt många lärosäten i Sverige”. Var i så fall?

Det minskande antalet elever som läser språk leder till färre språkstudenter, vilket i sin tur leder till brist på språklärare på alla nivåer, även på universitetsnivå. De besparingar som görs inom språken vad gäller tilldelning både ekonomiskt och tidsmässigt leder till ekonomiska förluster för exportföretag. 45 procent av svenska företag (2016) anger att det är mycket eller relativt svårt att rekrytera personal med rätt språkkompetens. Vi riskerar dessutom allvarliga brister i nyhetsrapportering, underläge i politiska förhandlingar, minskat kulturutbyte och isolering för ett litet land som Sverige.

Danmark har däremot en flerspråkig exportstrategi. I en undersökning (2007) angav 4 procent att de missat exportkontrakt på grund av bristande språkkompetens jämfört med 20 procent bland de svenska. Danmarks utbildningsdepartement satsade 2017 130 miljoner för att stärka språken i skolan. Norge har sedan länge ett nationellt center för främmande språk.

Sverige behöver en nationell språkstrategi, såsom Skolverket har föreslagit, och vi måste ta lärdom av våra nordiska länder som insett allvaret och satsar på språk. Höj resurstilldelningen för språken. Gör språken obligatoriska på alla högskoleförberedande program. Gör det obligatoriskt för kommunerna att erbjuda språk. Språkkunskaperna i Sverige monteras ner vilket är mycket oroväckande! Ett regeringsbeslut som motverkar detta måste nu få högsta prioritet!

Christina Rosén

lektor i tyska vid Linnéuniversitetet, Växjö

Per Simfors

lektor i tyska vid Linköpings universitet