DEBATT Med varje nyår uppstår det en naturlig impuls till självreflektion. Medan den vanligen är reserverad oss själva som personer finns det all anledning att tillämpa samma självreflektion till svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Världen befinner sig i en geopolitisk vändpunkt. Vi ser hur inflytande på den internationella arenan blir allt mer omtvistat. Den här utvecklingen som vi upplever med ökad stormaktskonkurrens - vilket historiskt sett är det mest bestående tillståndet mellan stater - kommer att intensifiera framöver.

Sverige måste anpassa sig till den här utvecklingen. Att inte göra det är ett recept för osäkerhet. Ett absolut nödvändigt steg i att förbättra svensk försvars- och säkerhetspolitik är att på ett hälsosamt sätt ifrågasätta tidigare antaganden om hur vi värnar Sveriges säkerhet och intressen.

En startpunkt är Sveriges försvarssamarbeten. Sedan en lång tid tillbaka har Sverige haft som officiell ståndpunkt att stå utanför militära allianser. Det går att argumentera om det här har tjänat landet väl, men i alla fall är det en säkerhetspolitisk linje som ser allt mer föråldrad ut.

Sedan måste vi granska den nationella försvarsförmågan. Medan våra grannländer har gjort satsningar för att avsevärt stärka sina militära styrkor har Sverige bara ökat försvarsbudgeten på marginalen. Det lämnar Sverige mer sårbar i en säkerhetspolitisk miljö där Ryssland uppträder mycket aggressivt och påträngande.

Det här är bara två områden där det krävs handling. Utöver det har vi frågor som cybersäkerhet, vapenexport, livsmedelsförsörjning och mycket annat. Svensk försvars- och säkerhetspolitik får inte stå still - vi har inte råd med det. Låt 2017 därför bli ett år där vi analyser och vidtar åtgärder för att stärka den nationella säkerheten i en ny tid.