Per Svensson skrev nyligen en artikel i Sydsvenskan i vilken han uttrycker förvåning över att Malmös sociala klyftor så sällan leder till social oro. Som förklaring refererar han till Malmökommissionens konklusion att det finns en stabiliserande Malmökultur. Han vädrar också ett annat möjligt skäl: ”Det finns inte ett Malmö. Det finns bara olika reservat och enklaver omgivna av så höga murar att det inte känns meningsfullt att bråka. Ingen kan ändå höra dig skrika.”

Likt många före honom kommunicerar Per Svensson att Margaret Thatcher gått i spetsen för samhällssegregering: ”Det finns inget samhälle, förklarade hon. Det finns bara individer som duger och folk som inte behövs. De förstnämnda klarar sig bäst på egen hand. De sistnämnda kan sticka och brinna, oss andra kvittar det lika. Det var djupast sett detta, att hon berövade så många människor deras känsla av att vara behövda som gjorde henne hatad.”

Nu som tidigare har denna sorts Thatchertolkningar mindre bäring på sanningen än på en vilja att måla en nidbild av demonen Margaret Thatcher. Det var i följande sammanhang Thatcher yttrade sina berömda ord om samhället:

“I think we have gone through a period in which too many children and people have been given to understand ‘I have a problem, it is the government’s job to cope with it!'... so they are casting their problems on society and who is society? There is no such thing. There is a living tapestry and the beauty of that tapestry and the quality of our lives will depend on how much each of us is prepared to take responsibility for ourselves and each of us is prepared to turn around and help by our own efforts those who are unfortunate.”

För Thatcher var det utopiskt att tro annat än att individen ser om sitt eget hus först, sedan grannens och först därefter "samhällets". Att det är i närkretsen individen visar sitt mest mänskliga ansikte skulle hon säkert lyft fram om hon i dag kunde försvara sig. Lika säkert skulle hon påpekat att relativa skillnader är mindre viktiga för stabiliteten än om sämst ställda förbättrar sin levnadsstandard i absoluta termer. En fattig i Kampala, till skillnad från i Rosengård, har inget stabilt liv att förlora.

Sannolikt skulle Thatcher även talat om värdet av klassrörlighet samt inflikat att den sociala kampen befrämjas av (pengadrivna) entreprenörer som skapar jobb och skatteintäkter. Gärna påpekade hon att både fattigdoms- och segregeringskampen avancerat längst i den "kapitalistiska" i-världen. Vidare skulle inte Thatcher skräda orden gällande utbildningskvaliteten i Malmös utsatta områden. Utbildning spelade en nyckelroll när specerihandlardottern Thatcher själv trotsade oddsen och avancerade till landets högsta position.

Margaret Thatcher var ingen Ulf Adelsohn som pratade lika jovialiskt som kompasslöst och inte bjöd vänstern större intellektuellt motstånd. Tvärtom direktutmanade hon vänsterns "moralmonopol". Att hon gjorde det med oförskräckt övertygelse, gödd av en nonsensbefriad realism, retar än i dag gallfeber på opponenternas karriärideologer. Det är den djupaste källan till Thatcherhatet samt till att det för många rentav är nödvändigt att sänka henne.

Thatcher hade inte rätt i allt men förtjänar en hederlig hantering. Gällande samhällets segregeringsproblem kan alla döma själva om det är mest resultatinriktat att fokusera på fluffigt intressestyrt teoretiserande; eller att i äkta Thatcheranda fokusera på realia.