Replik på "Baltikums sak är vår", 24/8.

Hugo Selling och Zebulon Carlander från Fria Moderata Studentförbundet skriver att Sveriges frihet och säkerhet är tätt sammankopplad med friheten och säkerheten hos de baltiska länderna.

Ett medlemskap i Nato är däremot varken nödvändigt eller önskvärt för att trygga den säkerheten.

Man kan fråga sig hur solid solidariteten är bland Natos medlemmar. Hur villiga är amerikanerna, som står för 73 procent av Natos budget, att försvara Baltikum om en rysk attack skulle kräva det? Inte ens en tysk majoritet skulle vilja gå in och försvara Polen eller de baltiska staterna vid en rysk attack (Bertelsmann Stiftung/Institute of Public Affairs, 2016).

Och även om solidariteten hos medlemmarna skulle infinnas, kan Nato skydda sina mest utsatta medlemmar? Enligt en rapport från RAND i år var slutsatsen tydlig: för närvarande kan inte Nato framgångsrikt försvara territoriet hos sina mest utsatta medlemmar. Om Ryssland skulle genomföra en attack med liten förvarning mot de baltiska staterna, skulle Moskvas styrkor kunna rulla till utkanten av Tallinn och Riga på 36 till 60 timmar. Enligt rapporten skulle Nato då vara ”outranged and outgunned, but also outnumbered.” Självklart finns förmåga och kapacitet för att förändra dessa förutsättningar, men finns viljan? I en allians med 28 medlemsländer finns liknande svårigheter som i den europeiska unionen när det kommer till beslutsfattande, och dessutom, på gott och ont, krävs i Nato konsensus.

Så vad skulle ett medlemskap i Nato ge Sverige? Och hur skulle det kunna leda till att friheten och säkerheten i vår del av världen tryggas? Även om man anser att Ryssland är ett allvarligt hot är det tveksamt om en attack mot de baltiska länderna för det första skulle leda till att man hedrar artikel 5 och för det andra, om man mot förmodan gör det, faktiskt kan skydda Baltikums territorium. Baltikums sak är vår men Nato-medlemskap är inte en nödvändighet för frihet och säkerhet.

Sofia Svensson

researcher för Conservatives for Liberty