Långt färre väljare röstar i valen till Europaparlamentet än i dem som hålls på nationell nivå. Även om resultaten i EU-valen många gånger avspeglar hur styrkeförhållandena ser ut i de nationella valen har de också fungerat som ett sätt för väljare att visa sitt missnöje med det egna landets regering eller med EU i stort. Detta har också gjort att väljarnas tröskel för att rösta på mer radikala alternativ, inklusive populistiska partier, ofta har varit lägre än annars. Europaparlamentet har på det sättet kunnat fungera som en plattform för extremist- och populistpartier vilka ofta har fått högre stöd i EU-valen än i nationella val.

Detta känns också igen från Sverige. Ett problem med tidigare valrörelser inför ett EU-val har varit att den politiska debatten i allt väsentligt handlat om ungefär samma frågor som inför ett riksdagsval: vård, skola, omsorg och socialförsäkringssystemets utformning. Frågor som överhuvudtaget inte hanteras på EU-nivå. Varken medierna eller politikerna har tagit ansvar för att sprida den kunskap om EU som väljarna skulle behöva.

Att antalet ledamöter är fördelade bland samtliga EU-medlemsländer gör det också svårt för enskilda partier att driva sina frågor. Även om ett enskilt parti har starkt stöd bland väljarna tilldelas det bara en försvinnande liten del av platserna i parlamentet. Efter valet i maj får Sverige 21 av de 705 mandaten.

I valet 2014 blev Socialdemokraterna det överlägset största svenska partiet. Det gav partiet 5 mandat, av de sammanlagt 191 som hade tilldelats den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet. Detta innebär att det är svårt, om inte omöjligt, för partiföreträdare att ge tydliga vallöften och presentera ett sammanhållet program som väljarna kan ta ställning till. Förutsättningarna för representanter för ett enskilt parti från ett litet medlemsland att driva egna frågor saknas. Det gör det också svårt att utkräva ansvar från nationella partiföreträdare. Sittande parlamentariker kan alltid hänvisa till att politiska krafter bortom deras kontroll lett till oönskade resultat.

Hur bör en rimlig svensk valrörelse se ut?

Större kunskap om EU:s politiska system, inte minst om den komplicerade lagstiftningsprocessen och om vilka frågor som EU hanterar kan hjälpa väljarna att göra välinformerade val. Det möjliggör också en mer precis kritik av den politik som tidigare förts. Ett första steg kan vara att klargöra vad som skiljer valet till Europaparlamentet från ett riksdagsval.

Vilka frågor är då viktiga att ställa och vilka svar är det rimligt att kräva av de politiker som kandiderar i EU-valet?

Utfrågningar av svenska kandidater och debatter, bör utgå från en tydlig bild av svenska EU-parlamentarikers faktiska möjligheter att påverka politiska beslut i parlamentet och i förlängningen EU. Politiska partier bör redogöra mer i detalj för hur de tänker arbeta för att nå resultat i specifika politiska frågor. Hur arbetet i Sveriges riksdag går till känner nog många svenskar till. Men få vet hur Europaparlamentet fungerar. Det gäller även kandidater i EU-valet som inte tidigare har suttit i EU-parlamentet.

Väljarna behöver även få en klar bild av de grupperingar som de olika partierna tillhör och vilka frågor de prioriterar, vilka samarbetsmöjligheter som finns, samt om det finns grupperingar utanför de formella grupperna där de tror sig kunna hitta stöd för sin politik. Partierna måste kunna redogöra för vilka de planerar att samarbeta med under den kommande mandatperioden om den politiska kartan ritas om.

Hans Zettby

tidigare yrkesofficer

eu