Insändare I tisdags hade Linköpings kommunfullmäktige sitt första möte efter valet och även om mötet överlag inte var särskilt dramatiskt visade det ändå tydligt på svagheterna i Alliansens minoritetsstyre.

Alliansen menar att de kommer kunna styra obehindrat trots att de är i minoritet eftersom det krävs att samtliga oppositionspartier aktivt samarbetar för att de inte ska få igenom sina förslag. Detta är ett väldigt förenklat resonemang och i tisdags fick vi ett exempel på hur enkelt vi kan hamna i ett läge där SD är vågmästare.

Kommunfullmäktige skulle behandla en motion från Vänsterpartiet om att rätt till heltid även skulle gälla i samband med upphandlingar och både Socialdemokraterna och Miljöpartiet ställde sig bakom detta krav, medan Alliansen menade att det var inte var relevant att kräva rimliga arbetsvillkor för alla delar av kommunens verksamhet.

Två tydliga alternativ uppstod och inget av dem hade någon egen majoritet i fullmäktige. Det blev alltså upp till Sverigedemokraterna att avgöra frågan. I det här fallet valde de, på ganska oklara grunder, att stödja Alliansens förslag.

Den här typen av situationer kommer uppkomma om och om igen under de kommande fyra åren. Ibland kommer det handla om mindre viktiga frågor som inte får så stor effekt på hur Linköpings styrs, men ibland kommer det handla om avgörande satsningar och beslut som kommer påverka oss under många år framöver. Alliansen måste till exempel få igenom ett flertal budgetar om de ska kunna förverkliga sin politik.

Att Sverigedemokraterna är opålitliga allierade och inte accepterar att vara ett passivt stödparti vet vi sedan tidigare och frågan är därför vad som kommer att hända den dag då de återigen kommer befinna sig i en vågmästarställning och vad de kommer att kräva av Alliansen för att stödja dem.

Andreas Williamsson (S)

kommunfullmäktigeledamot