Insändare Vi läser i Corren att ”Stallet stänger, ungdomarna som bott där sprids ut över Sverige där en ledig säng i Migrationsverkets regi finns ledig. ”

Angår dessa ungdomar oss? Eller får de skylla sig själva som kom hit?

I min värld är vi alla världsmedborgare med ett gemensamt ansvar. Det kan kännas jobbigt ibland när världen kommer för nära. Men för lite mer än 100 år sen var det vi, östgötar, smålänningar, värmlänningar som flydde över havet mot USA. De flesta reste i hopp om lite drägligare levnadsstandard, religös och politisk frihet.

Nu handlar det om ungdomar som kommit till oss med samma förhoppningar. Det är i de allra flesta fall målmedvetna, starka, fina ungdomar som vill komma in i vårt svenska samhälle och bidra till utvecklingen. Vi vet i dag inte vilka som får stanna. Hur det än går mår världen bättre av att vi stärker ungdomars tro på godhet.

Vad vi vet är att både forskning och sunt förnuft talar tydligt för att all integration börjar med den enskildes trygghet i samhället. Just nu flyter deras liv omkring i en ständig otrygghet i väntan på Migrationsverkets beslut och tankar om livet i hemlandet. Låt dessa ungdomar slippa ryckas upp från det sammanhang de hittat i Åtvidaberg.

Det här är ett tillfälle som kanske aldrig mer dyker upp i ditt liv. Så ta chansen till vidgade vyer och släpp in någon av dessa ungdomar i ditt hem. Bekvämlighetszoner är till för att överskridas!

Anna Gabrielsson

distriktssköterska