Insändare I dag den 6 april är det ett år sedan Vlora och hennes två flickor visades ut från Sverige på order av Migrationsverket. Och på måndag är det ett år sedan hon – på anmaning av samma Migrationsverk – sökte tillstånd för att få komma tillbaka och fortsätta arbeta i Åtvidaberg. Det finns inget motsatsord till jubileum men omänskligt lidande skulle passa bra. Familjen väntar än i dag på besked. Utan jobb, utan skola, utan allting.

Under detta år har ett oräkneligt antal konversationer förts med denna Mastodontmyndighet. Per brev, per e-post, per telefon och faktiskt vid ett tillfälle öga mot öga med självaste Generaldirektören. Men till ingen nytta och ingen förståelse. Hur svårt kan det vara?

En företagsam kvinna flyr från ett helvete i sitt hemland, kommer till Sverige, lär sig vårt språk, ordnar egen försörjning och sätter sina två vetgiriga flickor i skolan. Och betalar skatt till stat och kommun. Ska en sådan familj utvisas eller ska de hälsas välkomna till vårt samhälle? Hur svårt kan ett sådant beslut vara?

Men de har inte gett upp. Under tio månader försökte Migrationsverket påstå att Vloras arbetsgivare inte kan betala hennes lön trots att han har ett företag som punktligt betalar lön till sina övriga anställda och trots att företaget har goda vitsord från sin bank. Och nu, när man ändrat sig till arbetsgivarens fördel, vågar eller förmår Migrationsverket ändå inte ens fatta ett beslut, utan har för andra gången lämnat över till Migrationsdomstolen, som har flera månaders handläggningstid. Hoppet står nu till att det finns kloka kvinnor och män på Förvaltningsrätten i Malmö där ärendet nu ligger.

Carl G Nilsson