Insändare Jag har tagit del av en mycket viktig insändare från en person som hålls tillbaka från mer arbete, och därigenom även lägre kostnader för socialförsäkringarna ("Stelbenta regler för sjukersättning", 15/8). Av en händelse finns i samma tidning en annan insändare där mer pengar till försvaret önskas.

Jag anser det som självklart att personer som befinner sig i en utsatt position ska få den hjälp de behöver, samtidigt som vård, försvar, rättsväsende, klimatsmart infrastruktur och annat också behöver resurser. Därför finns anledning att diskutera hur socialförsäkringssystemet stödjer eller hindrar återgång i arbete på mer tid, omskolning till medicinskt lämpligt arbete etcetera.

Jag stötte på problemet med fyrkantiga regler om deltidssjukrivning när jag arbetade med rehabilitering redan i slutet på 1980-talet. Då gick det att delvis kringgå problemet genom att använda arbetsträning som utfyllnad. Det begränsade den ekonomiska skadan för den som ville igång till att man missade nyttan av det som så missvisande kallas obetalt arbete, eftersom man ju arbetade gratis på arbetsplatsen utan att få äganderätten till produktionsresultatet. Det kunde dock på sikt leda till att sjukskrivningen sänktes, och då fick man ju lite extra betalt för sin insats.

Jag drabbades 1982 av en arbetsskada som inte erkändes. Då omskolade jag mig för att lösningsfokuserat kunna gå vidare. Om man jämför den inkomst genom arbete som jag har tjänat in efter dess, minskat med de kostnader före skatt som jag hade sluppit om jag hade fått sjukpension, med vad jag hade tjänat om jag hade fått sjukpension och löst barnomsorg, mat etcetera med så kallat obetalt arbete så är jag övertygad om att jag har gjort en brakförlust även ekonomiskt. Ska socialförsäkringarna vara ett fängelse, eller en startbana?

Nils-Erik Larsson