Insändare För ett par år sedan undrade jag om det fanns beredskap för ett skeende där min hemkommun Boxholm inte längre kan existera som egen kommun. Jag ställde frågan på Allmänhetens frågestund i kommunfullmäktige och som väntat var det som att svära i kyrkan. Boxholm ska förbli egen kommun, punkt och slut.

Agera och verka då i riktning så att fler blir och uppmuntras bli engagerade. Skrota förslaget att minska antalet ledamöter i kommunstyrelsen så att det endast blir plats för tre partier. I höstens kommunval var det 62 invånare i Boxholms kommun som fanns med på sex partiers valsedlar. I Ödeshög var det 164 personer som stod på motsvarande barrikader fördelade på nio partier.

Alltså i en mindre, om än obetydligt mindre, grannkommun är villigheten att engagera sig partipolitiskt nästan tre gånger så stor som i Boxholm.

Jag inser att ansvaret för denna demokratiska kris i Boxholm inte i första hand kan läggas på dem som ändå ställer upp och gör en insats för vårt gemensamma bästa.

De borde å sin sida inse att det inte håller att hela tiden banta antalet förtroendeuppdrag, avskaffa nämnder och koncentrera makten på färre personer. Det bara förvärrar krisen.

De partier som valts in i fullmäktige måste, åtminstone när de inte är pyttesmå, få en rimlig chans till insyn och inflytande. Annars kommer de inte känna det meningsfullt att fortsätta.

”Att det blir färre personer kan innebära att politiken blir mer lättstyrd”, säger kommundirektör Göran Lundström i Corren 26 oktober, om den föreslagna minskningen av ledamöter i kommunstyrelsen från elva till nio.

Lättstyrd för vem? Tjänstemän som inte bor i kommunen eller den inre krets av politiker som redan idag bestämmer det mesta?

Heder åt C, L, KD och V som protesterar mot nerdragningen.

Karl-Johan Norén