Insändare När en äldre handikappad person med rollator blir rånad, väcker det starka känslor. Svårt att förstå någon som gör så, bland det lägsta man kan göra för att få pengar.

Stafettläkarsystemet skinnar oss vanliga medborgare på ett sätt som nästan liknar den handlingen. Landstingen (nu Regioner) tycks ju vara helt försvarslösa.

Genom sitt i och för sig fiffiga system, utan konkurrens, men med mer kapital än man behöver (och fortfarande friska antar jag), plockar riskkapitalisterna pengar som dränerar sjukvården på de skattepengar vi medborgare betalar. Regionerna har inget att sätta emot.

Försöker bara att undvika hyrläkare men tvingas ofta hyra ändå.

Kostnaderna för landstingen och vinsterna för uthyrarna redovisas inte öppet (brist på transparens). Jag har googlat. Totala kostnaden för hyrläkare enligt Läkartidningen mars 2018 är 3 697 580 000 kr hela landet. Mer än tre och en halv miljard brutto! Exakta siffran är ointressant i och för sig. Bara ett konstaterande att det är enormt stora skattepengar.

Alla jag talar med anser att stafettläkarsystemet är monopol. Regionerna hukar och det är svårt att av någon anledning få fram de verkliga kostnaderna. Läkarna som ställer upp kan man ju förstå, bättre lön och bättre arbetsförhållanden.

Riskkapitalbolagen ägnar sig åt att enbart köpa och sälja alla tillgängliga legitimerade läkares tjänster utan konkurrens. Vad gör de utöver köp och sälj?

Hur definieras monopol? Inom nationalekonomin: ”Monopol är en situation där en enskild aktör eller grupp kontrollerar hela eller nästan hela marknaden för en viss typ av vara eller tjänst.”

Rent juridiskt ser det ju för en lekman ut att vara helt klart.

Kan väl inte vara svårt för den nya regeringen med majoritet enligt januariöverenskommelsen, att ta itu med frågan som pågår år efter år, hundratals miljoner till vinnarna som kan skratta hela vägen till banken.

Nu kan Region Östergötland ta initiativet och kanske slippa höja skatten. Se Corren 31 jan.

Lars-Inge Larsson