Insändare Det är tisdag kväll, vi kör från Ekängen klockan 18 för att vara i Ljungsbro på hockeyträning. Först 3,5 timmar senare, alltså halv tio är vi hemma igen. För några år sedan fick jag lämna jobbet vid 14.30-tiden för att hinna hämta vid skolan i Ekängen och lämna till den tidiga hockeyträningen som började kl 16, även den i Ljungsbro.

Ja, vad gör man inte som förälder för sina barn kanske någon tänker? Någon kanske istället tänker, vansinne, varför hålla på med en sport som har så dåliga tider? Båda har rätt, men för oss hockeyföräldrar ligger sanningen någonstans mittemellan dessa åsikter.

Vi har barn som älskar hockey, över allt annat, för de som inte gör det slutar. Och det är många som slutar, säkert en hel del på grund av de dåliga träningstiderna, och stressen att hinna från skolan på andra sidan Linköping till Ljungsbro, eller för att det helt enkelt är omöjligt som förälder att klara av logistiken.

När barnen börjar spela hockey är det alltid på helgen, alltid en tidig förmiddag och alltid i någon av hallarna vid Stångebro, men det är ändå en rimlig uppoffring. Efter bara något år i hockeyskolan så börjar man i Ljungsbro, och det är både praktiskt och trevligt för de som bor där, men för de allra flesta skapas ett logistiskt problem, och därefter också ett moraliskt dilemma, eftersom växande barn behöver sömn för att orka med skolarbetet.

Anledningen är väldigt enkel, det fattas istider, eller egentligen ishallar. Linköping har satt stor stolthet i att de satsar på ungdomarna och på idrott. Kommunen skryter gärna om den stora hockeyverksamhet, men även bandy och konståkningen utförs på is, och nu efterfrågar vi hockeyföräldrar en rejäl satsning från kommunen på minst en ny ishall, som gör att våra barn kan får drägliga träningstider, orka mer, och att vi slipper skjutsa flera mil varje gång.

Sofia Willquist

något trött hockeymorsa och lagledare inom hockeyn