Insändare Som en helt vanlig Correnläsare utan partipolitiskt engagemang tar jag mig friheten att komma med opolitiska reflektioner över debatten om Sara Skyttedals språkbruk.

Jag har aldrig varit med på någon debatt i en plenisal och vet därför inte om det språkbruk som används där är annorlunda än utanför stadshuset. Min erfarenhet av språkbruk hämtar jag från 30 års arbete förlagt till Linköpings universitet och till arbete bland andra unga medmänniskor.

Det jag lärt mig är att det svenska språket hela tiden förändras/förbrukas/förvandlas/förvanskas och orden byter innebörd/betydelse. Detta sker oberoende om vad jag tycker om saken. Jag skriver som exempel ”skit”, ”fett”, ”sjukt”. Jag tar inte tid att redovisa vad de orden betyder enligt Svenska Akademiens ordlista men jag antar att de flesta av oss delar erfarenheten av att dessa uttryck idag används på sätt som står i bjärt kontrast till vad orden tidigare betydde.

Detta gäller också uttrycket ”quisling”. Då jag hör det ordet användas av unga nuförtiden, står det som mer eller mindre synonymt med en ”svikare”. Ordet quisling har bytt innebörd. Det bygger inte på historielöshet utan på att språket alltid förändras. Så är det och utvecklingen bryr sig inte det minsta om vad jag eller du tycker om den saken.

Min höga tanke om politiker är att de ska vara väl förankrade i sammanhang utanför sammanträdesrummen, för att förstå hur samhället förändras. Då jag läser referat från politiska debatter, ser det ibland ut som om motståndare medvetet söker en felförståelse/förvrängning av det som någon sagt, mot bättre vetande. Därefter upprepas denna felförståelse som ett mantra, om och om igen.

Snälla politiker: underskatta eller dumförklara varken ungdomar eller andra. Den unga generationen har lärt sig textanalys och genomskådar med lätthet sådana retoriska tjyvknep.

Vill ni att en ung generation ska ta vid i det politiska arbetet, börja inte med att kritisera deras språkbruk, som om ni gör er till representanter för den gamla skolans dammiga pekpinnar. Välkomna unga entusiaster och eventuellt era blivande efterträdare. Lyssna till dem och lär er genom dem hur det svenska språket låter i en nyare tappning. Vi äldre ska inte börja använda deras språkbruk, det blir bara löjligt. Men vi ska förstå vad de faktiskt menar. Det är vårt ansvar. Vi blir aktivt och medvetet delaktiga i det föränderliga samhället som vi alla redan är en del av.

Staffan Hejdegard