Insändare En blocköverskridande alliansregering, plan A, ser ut att misslyckas. Tyvärr. Arbetet på plan B måste börja.

Landet ropar efter en majoritetsregering som inte direkt eller indirekt gör sig beroende av nu kraftigt förstärkta populistiska krafter, krafter som utnämnt vår liberala samhällsordning till sin huvudfiende.

Till slut blir en S-M-L-regering ofrånkomlig, den må vara hur orealistisk som helst. Den kommer att kräva en enorm självövervinnelse från framförallt de större partierna i konstellationen. Särskilt med Stefan Löfven eller någon annan från S som statsminister. Alltför svårt blir det nog för C och KD med deras ultimativa krav och överdrivet våldsamma attacker på statsministern. Annie Lööf: Jag sätter mig aldrig i en regering med Löfven som statsminister! Och Alliansen går i två delar. Men det är Sveriges bästa det är frågan om!

Kraven från M blir säkert kraftiga. Till exempel några tunga poster i den nya regeringen. Likaså från L.

Vilken ny talman kan lotsa det stora skeppet i hamn? Få torde vara mer lämpade till denna upphöjelse än Jan Björklund. Rutin, erfarenhet, politisk bredd med mera talar för detta. Hans förtroende är stort i vida kretsar. Men kanske är tiden för knapp för den lösningen.

Det här kommer att få ta tid. Men inte alltför lång. Mycket står på spel. Allmänhetens tilltro till ”det politiska etablissemanget”. Marknadens krav på stabilitet. Pengar får inte börja strömma ut ur landet.

I all ödmjukhet.

Gudrun och Lars Neselius

Linköping