Insändare Ett antal år har vi hört att det största framtida hotet för Sverige är befolkningspyramiden, att en allt mindre del av befolkningen, de i arbetsför ålder, ska försörja en allt större del äldre som har rätt till pension och som av naturliga skäl behöver mycket vård och omsorg.

Vi lever allt längre och vi föder inte tillräckligt många barn i Sverige för att det ska gå att fortsätta som nu. Varken pengarna eller antalet människor som kan tänkas jobba inom vård och omsorg räcker till för att fortsätta som nu – inte på långa vägar.

Vad Sverige behöver sedan att antal år tillbaka är alltså fler unga människor som kan växa upp och arbeta. Det kan knappast sägas vara en kontroversiell ståndpunkt.

Hur kommer det sig då att så få verkar se det som är uppenbart? De senaste åren har det kommit ett stort antal unga människor till Sverige som inget hellre vill än att utbilda sig och arbeta här. Att ge dem lika goda möjligheter som barn födda i Sverige är naturligtvis en förutsättning för att de ska kunna bidra på samma sätt. Vad kostar ett barn, som är fött i Sverige, samhället under sina första 20 år med MVC, BVC, föräldraförsäkring, vab, sjukvård, tandvård och naturligtvis skolgång?

Trots de höga summorna är det bästa som kan ske Sverige rent ekonomiskt att det föds fler barn. Varför verkar så få se det självklara sambandet mellan det, och det lönsamma i att satsa tillräckligt mycket pengar (ändå betydligt mindre per individ än ett barn som fötts här) på att ge dem som kommer som tonåringar samma goda chanser, så att de når samma kunskapsmål och får samma möjligheter som svenska barn? Vi behöver de här unga människorna, inte bara som outbildad arbetskraft utan på alla olika positioner i samhället.

Vad som däremot blir dyrt är att fatta beslut som leder till att ett antal av dessa ungdomar kommer att finnas kvar vid sidan om det vanliga samhället, utan lagliga möjligheter till försörjning. Då kommer de naturligtvis inte att kunna bidra till det svenska samhället utan däremot bli ett hot mot det, eftersom de måste hitta alternativa sätt att överleva, sätt som varken de eller Sverige önskar.

Låt oss inte tacka nej till det som kan vara en viktig del av lösningen på ett stort problem. Låt inte vår rädsla för det som är nytt och annorlunda grumla vår blick och få oss att fatta beslut som kommer att te sig obegripligt korttänkta i framtiden.

Kerstin Löveborn-Adolfsson

Skänninge