Insändare Svar på ”Vad innebär en bra klimatpolitik?”, 3/1.

I klimatavtalet från 2015 åtog sig alla 195 länderna att solidariskt medverka till att – oavsett utgångsläge – uppnå 1,5-gradersmålet om några år. De rika länderna skulle gå före av omsorg om de 53 fattigaste och mest drabbade länderna. Hur man skulle bidra var varje lands ensak.

I avtalstexten kan utläsas att länder ej bör försöka att med mer eller mindre sofistikerade metoder räkna bort sitt ansvar med motiveringen att landets bidrag är så litet att det är försumbart. Eller att man redan gjort tillräckligt för att få ner utsläppen. Ett beteende som lätt kunde spridas. Men Inge Carlsson tycks i sin insändare vara inne på den linjen. Han menar dessutom att Sverige ska följa avtalet bara om det gynnar svensk ekonomi.

Visst är vårt land kanske världsledande vad gäller att begränsa växthuseffekten lokalt inom landet. Men tar man hänsyn till de utsläpp vårt uppdrivna resande till fjärran länder medför, är bilden inte lika gynnsam. Inge Carlsson nämner inte detta.

Vår regerings reaktion till avtalet var att hänvisa till EU:s klimatarbete. Det är viktigt, men lika betydelsefullt är vad vi gör på hemmaplan. Även våra glaciärer smälter och extremväder har vi redan erfarenhet av. Mycket återstår att göra.

FN:s klimatpanel uppmanar varje land att omedelbart göra allt man kan för att minska uppvärmningen av vår jord. Stort som smått, populärt som impopulärt. Ett exempel är kärnkraften. Vågar en ny regering ladda reaktorerna i Ringhals? Jag anser det ofrånkomligt. För miljöns skull.

Lars Neselius (L)