Corren skrev den 30 mars om en interpellation från Christina Nilsson (SD) till vård- och omsorgsnämndens ordförande i Kinda, Lars Karlsson (L). Interpellationen gällde svenskkunskaperna hos utlandsfödd personal inom vården. Lars Karlsson uttryckte att han helt ärligt upplevde interpellationen obehaglig i tonen. Och visst fick läsaren en känsla av att syftet med den främst var att ifrågasätta utrikesföddas vårdarbete.
All tillgänglig kunskap och erfarenhet säger, att vi bör vara glada åt alla utlandsfödda som söker sig till vårdsektorn. Om de saknar tillräcklig muntlig kompetens och problem uppkommer mellan brukare och personal, måste vi ställa oss frågan varför det är så. Inte implicit uttrycka att vi bör undvika arbetskraft från andra länder.
Utlandsfödda som anställs inom vården har som regel genomgått SFI (Svenska för invandrare). Många av dem har också undersköterskeutbildning. Om den muntliga färdigheten brister hos en utlandsfödd personal, så ligger inte felet hos vederbörande. SFI:s grundpelare ligger på grammatik, läsning och skrivning. Prosoditräning (inlärandet av språkets melodi och betoning) förekommer, men långt ifrån i den omfattning som skulle behövas. Om inte tiden räcker till, bör man göra om SFI. Det är ju min muntliga förmåga som främst skapar kontakt med andra, den som behövs i mitt arbete, den som integrerar mig i samhället. Vad hjälper det mig om jag kan läsa och skriva svenska, om jag inte blir förstådd eller förstår?
SFI bör förändras. Men innan våra utlandsfödda via den får en acceptabel prosodiutbildning, måste enskilda krafter, organisationer och frivilliga, uppmuntras att göra insatser. Vi med svenska som modersmål är alla prosodiexperter och det finns metoder som kan vägleda oss.
Helmi Jönestam
verksam inom Individuell Människohjälp