Insändare Tack Helmi Jönestam för insändare 9/4 angående prosodin (språkmelodin).

Som gammal talpedagog håller jag fullständigt med om att uttal och betoningsmönster är avgörande för hur bra våra nytillkomna kan göra sig förstådda. Vilket språk de har att utgå ifrån gör det olika svårt. Arabisk-språklig bakgrund gör det hela extra komplicerat.

Att lära sig omvänd läsriktning, helt nya skrivtecken, annorlunda grammatik med mera är krävande i sig. Bara att höra skillnad på våra specifika, betydelseskiljande vokalljud är en stor utmaning! Att styra luftströmmar, formulera tunga och läppar koordinerat på ett helt nytt sätt innebär mycket medveten övning innan det automatiseras.

Språkmelodins betydelse uppfattas redan i 1–2-årsåldern. Till exempel skillnaden i påstående och fråga med samma ordkombination: ”pappa(s) bil!” och ”pappa(s) bil?” med tonhöjning på ”bil” i frågan. Barn övar spontant med rim-, sång-, klapp- och rörelselekar. I 8–10-årsåldern skojar de medvetet om detta. De låtsas tala till exempel franska, genom att säga en svensk mening med franskt betoning.

Ingen av de invandrare jag hjälpt med svenska de senaste fyra åren har fått öva detta! Varken i SFI, komvux eller ”korta vägen”. Det finns lärare där som inte själva behärskar detta.

Vad göra? Gör som med barnen – läs rim och ramsor, klappa/ gå i takt. I texter kan betoningen markeras med tjockare tecken med mera.

Jag har tyvärr sett annat som förskräcker. Bland annat universitetslärare som – i form av grammatikövning (!) – lär ut att det är vanligt att man okvädar sina grannar när man bor i hyreshus. Det var många invektiv – en del oöversättbara – att skriva på lappar! Detta är förolämpande både mot hyresgäster och invandrarna. Kanske tänkt på skoj, men uppfattades på fullt allvar.

Nancy Svensson