Insändare För oss som varit ofrivilliga kunder hos Arbetsförmedlingen är den nya inriktningen med mer digital kontakt inget nytt. Den så kallade servicen har varit obefintlig under lång tid. Det har handlat om aktivitetsrapporter via en hemsida och kontakter via e-post. Arbetsförmedlarna har inte haft tid med personlig kontakt, inte ens över telefon.

Ganska ofta har en arbetsförmedlare slutat eller bytt arbetsuppgifter. När man då skickade e-post till den man trodde var kvar har någon annan svarat att de tagit över sedan en tid tillbaka. De få arbetsförmedlare som gett personliga råd och erbjudit kvalificerad hjälp har slutat efter en kort tid.

Efter beskedet om att tusentals anställda på Arbetsförmedlingen nu varslas om uppsägning är personalen ”stressad och orolig”, enligt fackliga företrädare i media. Det var jag också när jag blev placerad i arbetsmarknadsåtgärden Fas 3. Då skulle vi till exempel sitta i dåliga lokaler i en källare eller vindsvåning och titta i en datorskärm i åtta timmar om dagen. Det var mer bestraffning än hjälp. Någon anordnare såg en affärsmöjlighet med att ta emot så många arbetslösa som möjligt för 5 000 kronor i månaden. När vi signalerade att det var en meningslös och kränkande åtgärd ryckte vissa arbetsförmedlare på axlarna och hänvisade till chefer och regler. Efter att ha fått nog av frustrerade dagar skapade jag mig till slut ett jobb av egen kraft.

För mig framstår det som självklart att Arbetsförmedlingen kan bantas ordentligt. Den myndigheten hjälpte i alla fall inte mig. För de arbetsförmedlare som varit mer av tidspoliser än humanister blir jag orolig. Kan de verkligen passa in på en vanlig arbetsplats?

Rätt beslut