Sedan lång tid tillbaka har det i Corren skrivits spaltmetrar om det eftersatta underhållet och om brist på nysatsningar på Stångådalsbanan och Tjustbanan. Skriftställningarna har bestått i engagerade insändare, reportage från lokalredaktionerna, faktabeskrivningar av väl insatta experter samt inte minst ett antal ledare från Christian Dahlgrens hand, välskrivet och elegant som vanligt.
Om man kokar ned allt som skrivits i saken och söker det som förenar är det uppenbart att allt utgör tunga argument för de två järnvägarnas bevarande, upprustning och satsning på nya tåg. Detta nonchaleras helt av regionledningen. Här kommer också genomfarten av tung trafik genom Kisa samhälle in i bilden. I det fallet satsar regionpolitikerna på att bygga bort broöppningen över Göta kanal i Söderköping i stället och lägger resten av sitt engagemang på höghastighetsjärnvägen.
Således är det viktigare att stockholmarna som färdas på väg 22 till sina fritidsbostäder på Öland och Österlen får några minuter tillgodo än att befria Kisa från den tunga trafiken, för övrigt något som har diskuterats i snart 60 år. Det är som om södra Östergötland inte finns och ändå är Östergötlands län söder om E4 den större delen av länet. Dessutom är det så att den viktiga samverkan vi i den här delen av länet behöver med Kalmar län inte bara nonchaleras, den behandlas direkt fientligt. Faktum är att Kalmar län har med vänligt sinne sökt samverkan och samarbete med Östergötlands län men mötts av nonchalans och fientlighet. Kalmartrafiken är ju helt beroende av att ha Linköping som vändpunkt och man är till och med beredd att gå in i det här länet med kostnader för att få det att fungera.
Alla de sju kommuner som ligger som ett pärlband från Kinda till Kalmar är helt beroende av att tågtrafiken fungerar. Samarbetet mellan dem och Linköpings kommun avbröts för en tid sedan. Återigen en direkt fientlig handling, nu mot vänligt sinnade kommuner. Bara en kommunpolitiker Linköping ville fortsätta samarbetet – Sara Skyttedal. Lägg det namnet på minnet.
De regionpolitiker som sviker Stångådalsbanan, Tjustbanan och genomfartsfrågan i Kisa bör veta att det finns gränser för vad man göra mot väljarna. Det är ju valår i år. Där lokaljärnvägarna rustas börjar bygden leva. I Skåne till exempel rapporteras om ren ny optimism, ny inflyttning, nybyggnation etcetera. När tågen går får landsbygden en ny chans.
Vi kan inte förvänta oss ett nytänk från de nuvarande trafikansvariga regionpolitikerna. De måste röstas bort. Jag förväntar mig att de nuvarande ansvariga politikerna redovisas i Corren, och med ställningstagande i de här sakområdena, så vi väljare kan göra vårt jobb.
Göran Bohlin
Horn