Insändare När jag nyligen läste en artikel i Corren om Lipödem så blev jag glad att frågan uppmärksammas, samtidigt som jag blir ledsen att så många har lika tråkig erfarenhet av sjukvården som jag.

När jag själv har sökt vård för den brännande värken i mitt fett oftast har blivit misstrodd, nonchalerad eller till och med illa behandlad. När jag vid ett läkarbesök berättade att jag, trots att jag både äter nyttigt och tränar regelbundet, går upp i vikt och att fettet bränner blev diagnosen fetma. Detta berodde förmodligen på bristande kunskap, men alla läkare borde veta att vanligt fett inte värker och bränner. Lipödemfett kan man inte banta bort.

Jag har sökt information via internet och ställt min egen diagnos. En läkare på min vårdcentral tog symptomen på allvar och försökte verkligen hjälpa mig. Men alla remisser som skrevs och kontakter som togs vidare i vården antingen avvisades eller lämnades utan åtgärd efter ett besök.

Besök på lymfterapimottagning i Stockholm, studier av vetenskapliga artiklar och kontakt med patientförening gjorde att jag fått hopp!

Vad har jag gjort för att må bättre? Lymfmassage, operationer i form av fettsugning och kompressionskläder.

Vad har jag fått hjälp med av den offentliga vården? Tyvärr, ingenting. Inte ens kompressionskläder eller instruktion i egen massage! Jag är därför så tacksam för att det finns möjlighet att söka vård privat, att det finns patientföreningar som engagerar sig och sprider kunskap och att jag hade den ekonomiska möjligheten att stå för alla kostnader själv.

Inom den offentliga vården uttrycks det att fettsugning av lipödem inte hjälper längre tid än cirka ett år. Men nu är det för min del drygt två år sen min första operation och jag är fortfarande helt smärtfri. Det har varit mycket skönt att inte ha smärta under många månader.

Jag var tidigare sjukskriven, men jobbar nu heltid igen sedan ett halvår. Jag vet att det inte går att bevisa något på bara en person, men för mig har fettsugningen haft en otroligt positiv inverkan på hela mitt liv. Tyvärr vet jag att det finns många människor som just nu är i samma situation som jag var tidigare. Jag hoppas att vi tillsammans kan få vården att snart ta oss på allvar och hjälpa oss.

Eva