Har det någonsin hänt att ett parti vuxit fram så snabbt och till ett sådant stort stöd - under en sådan tystnad från sina sympatisörer? Nej, och det är inte sunt. Demokratin behöver synliga människor, diskuterande röster, ett civiliserat tumult, om ni vill.

Vi behöver alltså prata. Och alltså inte om SD utan med er - SD:s sympatisörer - snart en femtedel av väljarkåren. Jag börjar gärna.

Först. Jag kan förstå att ni hållit er i bakgrunden. Vem vill rutinmässigt bli kallad fascist eller rasist? Väldigt få, tror jag. Och det borde tala för att inte en femtedel av Sveriges vuxna befolkning har blivit bruna över ett decennium. Jag tror att det handlar om annat. Som att politiken inte håller vad den lovar.

Jag tror att ni är trötta på att det talas om allsköns förbättringar och resursförstärkningar, men att väldigt lite händer. Att det verkar som om politiken geggat ihop sig i en bekvämlighetens gemenskap. Jag gissar att ni är arga på att arbetslösheten och bostadsbristen, på att det aldrig verkar bli någon ordning i skolorna.

Jag tror också att ni är genuint oroliga för vad ni ser i kölvattnet av den omfattande immigrationen och flyktingströmmen till Sverige. Många lågutbildade människor som inte får jobb på många år, om någonsin. Religions- och kulturyttringar som inte rimmar med svenska värderingar. I värsta fall gängkrig, dödligt våld och terrorresor. Kanske ser ni er som verklighetens observatörer som står i en tyst strid med eliternas statistik och högtidstal. Ingen hör er. Ingen, förutom Sverigedemokraterna.

Jag kan förstå alltihop, men ni har ändå dragit fel slutsats. Sverigedemokraterna kan inte hjälpa er. Det finns inte en chans att de långsiktigt kan lösa Sveriges gamla och nya problem. De skulle på sin höjd kunna stänga gränserna, bara för att snart upptäcka att vi ändå behöver inte bara omvärldens marknader utan också människor. Och att vi inte kan leva i vårt redan mångkulturella samhälle utan individualism och tolerans, att det bara är vi själva som förlorar på att klumpa ihop folk i grupper.

Det var när Sverige på 1800-talets mitt, pressat av nöd och stark befolkningstillväxt, släppte sin nationella kollektivism, reglerade ekonomi och frihetsbegränsningar för fattigt folk som vi la grunden för vårt välstånd. Friheten skapade möjligheter som drev på utbildning, arbete och företagande. Mellan 1870 och 1970 växte den svenska (och japanska) ekonomin snabbast i världen. Med hjälp av de enorma resurser som skapades som sedan politiken kunde börja fördela och bygga välfärdsinstitutioner.

Utmaningen Sverige står inför nu handlar alltså inte i första hand om att det lever många utrikesfödda här eller att vi just nu utmanas av stora flyktingströmmar. Vårt stora problem är att de som säger sig älska Sverige har glömt vår svenska framgångssaga. Och att politiken så här långt varit oförmögen att lägga grunden för en ny.

Protestera mot det i stället.