På måndagsförmiddagen 18 november upptäckte personalen i Fittjamoskén, söder om Stockholm, att byggnaden hade utsatts för skadegörelse. Detaljerna kring skadegörelsen är mindre viktiga. Däremot är det uppenbart att avsikten bakom dådet har varit att skada eller kränka en symbol för muslimsk närvaro i Sverige. Det är inte orimligt att de som attackerat moskén har en föreställning om att de gett sig på något osvenskt, något som egentligen inte har i Sverige att göra och att de genom sin attack på sikt skulle bidra till att ”Sverige förblev svenskt”. Det borde dock vara uppenbart att vad de egentligen attackerat är det Sverige står för och vad som rent allmänt borde ses som genuint svenskt.

Syftet för muslimer att bygga en moské i Sverige varierar säkert. Inom forskning konstateras dock att muslimska minoritetsgrupper i USA och Europa skapar sig ett ”utrymme” med hjälp av religion i syfte att bevara kopplingar till sin kultur och sitt arv, men också för att definiera sin närvaro i det nya landet. Förflyttningen från ett land till ett annat kan generera en känsla av främlingskap. Religion och religiösa uttryck blir en form av trygghet att ta med sig för att upprätthålla sin identitet och förankra den i något välkänt. I någon mening skulle det kunna illustrera integration när den är som bäst. Människor anpassar sig till det nya landets lagar och förordningar men tappar inte för den sakens skull sin identitet eller sin särart, utan utvecklar snarare något nytt där det gamla och det nya förenas.

Upprättandet av Moskén i Fittja har följt svenska regler och lagar. Till och med ansökan om böneutrop har gjorts i enlighet med svensk lag och beviljats. Moskén i Fittja sänder därmed två budskap. Det ena att muslimer har kommit till Sverige och gjort stora investeringar eftersom avsikten är att stanna här. Dock finns det en önskan om att få upprätthålla sin religiösa identitet. Det andra budskapet uttrycker en acceptans för och en anpassning till svensk lagstiftning hur krånglig och meningslös den än kan anses vara i vissa sammanhang.

Moskén är därmed en del av Sverige. Medlemmarna i moskén som har svenskt medborgarskap är därigenom svenskar oavsett vad eller vem de väljer att be till eller varifrån de kommit. Deras medborgarskap berättigar dem till samma skydd och rättigheter som alla andra i landet. Ett sådant förhållningssätt borde rimligtvis uppfattas som svenskt. Föreställningen om att det svenska skulle kunna bevaras genom att bryta mot svensk lag borde däremot för alla framstå som minst sagt osvenskt.