Den 19:e internationella harptävlingen i Israel är över. Att tävlingen inte följts av ettriga journalister och intensiv rapportering världen över har sannolikt sin förklaring i att just harpa är ett ganska ovanligt instrument.

Icke desto mindre anses harptävlingen i Israel vara den viktigaste i världen; en harptävlingarnas olympiad. Därför kommer också tävlande från hela världen. Vinnaren i år var Yuying Chen från Kina och till finalen var en kinesisk tv-kanal på plats för att filma hela tillställningen.

I år hölls tävlingen i staden Akko i norra Israel. I stadens korsfararruiner, som är ett världsarv, spelades harpmusik hela dagen under två veckor. Dessutom är Akko en av städerna i Israel som har i princip lika stor judisk som arabiskmuslimsk befolkning. Med historiska minnesmärken från både korsfarare och det ottomanska imperiet, judar och muslimer samt tävlande från hela världen möttes alla möjliga kulturella bakgrunder och religioner på en plats med en målsättning under två veckor.

I mitt fall hade jag tre assistenter. De är alla muslimer vilket betyder att i vår avdelning var jag i minoritet. Men vår gemensamma målsättning var att få tävlingen att fungera. Rätt harpa på rätt plats, vid rätt tillfälle var vår uppgift. Det blev därmed också vårt gemensamma bekymmer, vilket innebär att resonemangen om vem som är mest kränkt eller förtryckt, vem som är mest jude eller muslim blev helt ointressant att prata om. Vi hade en enande uppgift. Alla var införstådda med vem det är som bestämmer och att det uppdraget helt och hållet är kopplat till kompetens och erfarenhet. Intresset för att vässa den egna identiteten i syfte att uppnå någon förmån tjänar inget till.

Asskari är religiös och vill gärna be vid olika tillfällen. Han är dock medveten om att det är arbetet som styr hans möjligheter till bön och inte tvärtom. Omar däremot är inte lika noga med bönen. Han är visserligen uppe tidigt för att hinna med sin morgonbön, den som ska bes vid gryningen salat al fajer, men därutöver tycker han inte det är så noga. Får han slinka iväg någon gång under dagen i tio minuter för bön så är han nöjd. Sammy däremot bryr sig varken om den ena eller den andra bönen men hoppar gärna in för sina kompisar om det skulle behövas.

För någon som är van vid ett sammanhang där människor kan fika sönder en hel arbetsdag med en axelryckning, är några bönestunder ett helt oproblematiskt inslag i arbetsdagen.

Jag vet att det är en betraktelse som inte går att överföra på varje situation och på varje samhälle. Och jag vet också att en anekdot aldrig kan bli mer än just det.

Men jag vet också att det mesta går att lösa om det finns ett gemensamt mål eller större ett sammanhang att enas kring. Idéer vars syfte snarare är att framhäva sin egen identitet och göra den till något som alla bör engagera sig i, kan inte leda till annat än raka motsatsen.