P-O Enquist är en av vårt lands främsta författare. Han har skrivit lysande romaner och skådespel. Men han är samtidigt en av våra mest enfaldiga politiska skribenter.

Herostratiskt ryktbart är hans passionerade försvar för utdrivningen av befolkningen från Kambodjas huvudstad Phnom Penh när de röda khmererna tog över makten i landet. I sin nya bok försvarar han återigen det han den gången skrev, denna gång dock med det avslöjande tillägget att han när han skrev aldrig hade hört talas om Pol Pot.

Skamlöst återger han nyckelmeningarna: "Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg."

I verkligheten innebar fördrivningen ett fruktansvärt folkmord, där kanske två miljoner människor slogs ihjäl i den nya regimens strävan att skapa ett helt nytt folk, fritt från all tidigare kunskap och tradition.

Om detta folkmord kunde man ingenting veta när artikeln skrevs, menar nu Enquist. Det han skrev var bara ett rationellt påpekande av att eftersom Phnom Penh blivit häftigt överbefolkat var det rätt att få ut befolkningen på landet för att där hitta mat. Därför "tycker han sig ha haft fullständigt rätt när han skrev", skriver han i den nya boken.

Men vad finns det för exempel på att ett land löst sina svältproblem genom att driva ut miljoner människor från sina hem och arbeten i huvudstaden till en oviss tillvaro på en utfattig landsbygd?

Enquists förtjusning över fördrivningen motsvaras bara av hans entusiasm över den framgångsrika revolutionen: "Folket reste sig, gjorde sig fritt, kastade ut inkräktarna, fann att denna fina stad måste återställas."

Denna mening, oslagbar i sin aningslöshet, återger han inte i sin memoarbok. Den uttrycker medlöparens klassiska iver att se en folklig resning bakom varje kommunistisk revolt. I fallet Kambodja var Pol Pots regim så extrem att det blev nödvändigt för en annan kommunistisk regim, den vietnamesiska, att efter några år driva bort de mordiska fanatikerna.

Den slutgiltiga uppgörelsen med de röda khmererna pågår fortfarande, 30 år senare. Att de i sin fanatism överträffar det mesta av vad världen sett tidigare i den vägen är obestridligt, likaså att de för att genomdriva sin politik var mera hänsynslösa än världen då upplevt i något land efter andra världskrigets slut.

Men om detta visste ju P-O Enquist ingenting när han skrev sin artikel. Det är kanske renhjärtat, men det är inte så att det var omöjligt att se vad som var på gång, även om omfattningen av folkutrotningen blev ofattbar stor. Herman Lindqvist rapporterade i svensk press inifrån Phnom Penh om det fruktansvärda lidande som fördrivningen innebar. Ännu mera insiktsfulla artiklar fanns bland annat i New York Times.

Men Enquist var inte intresserad av att ta till sig några av dessa kunskaper. Han skrev sin flammande pamflett med totalt förakt för sådant. Han visste Sanningen...

Det gjorde han visserligen inte. Men trots detta ångrar han ingenting.

I memoarerna återger han ett roande brev från dåvarande folkpartiledaren Bertil Ohlin till Expressens kulturchef Bo Strömstedt: "Enekvist (sic) är förvisso inte den ende bland de unga författarna som utan en skymt av tvivel anser sig kunna delta i samhällsdebatten utan att sätta sig in i de ståndpunkter som kritiseras. (...) Tydligen anser sig en del av de unga författarna vara allroundspecialister på allehanda samhällsproblem."

För Enquist visar detta citat hur förstockad den gamle professorn var. Själv kan jag inte tycka annat än att Ohlin på ett mycket träffsäkert sätt karakteriserat en pretention på att författaren, konstnären, besitter en högre insikt i samhällsfrågorna som inte behöver konfronteras med den trista verkligheten.

Men som skönlitterär författare är Enquist ofta mirakulös.

ernst.klein@telia.com