Catharina Wermäng från Mjölby tog upp ett ord i ett telefonsamtal häromdagen – eljest. När man säger om någon att hen är lite eljest, vad är det för uttryck? Vanliga ordböcker ger bara en förklaring till ordet: "annars". "Den eljest så snälle NN blev rasande", är exemplet i Svensk ordbok.

Men det finns alltså en annan innebörd av ordet när det används om en person. Det betyder då någonting i stil med avvikande, lite konstig. Hur vanligt det är törs jag inte säga, men okänt är det inte.

Faktum är att man på nätet kan hitta ett mycket intressant panelsamtal mellan författarna PO Enquist och Lars Gustafsson från 2012, där temat var just "Att vara eljest".

PO Enquist placerar in ordet i det Västerbotten som han kommer ifrån. Det användes om någon som var "lite knäpp i skallen, lite konstig", med Enquists ord. Någon som kanske går i finskor i djupsnön, ger han som exempel.

Under det fortsatta samtalet vänds och vrids på begreppet. En fråga är vad som är norm och vad som är avvikande. Och vem avgör? Lars Gustafsson berättar hur han som ung hade svårt att förstå varför inte alla andra läste Schopenhauer. "Jag kände mig i skolan ofta omgiven av avvikande", konstaterar han med den fria konstnärens självklara rätt.

När det gäller just konstnärligt skapande är utanförskapet och originaliteten av särskilt intresse. Är det inte så att nästan varje betydande konstnär är lite eljest? Fast på ett sätt där det avvikande har fått omvända förtecken och blivit själva värdet. I de lyckliga, framgångsrika fallen alltså.

Är det inte till med så att det är just det originella och till synes avvikande som till sist förenar?

Paradoxen: vi är alla lite eljest.