Johan Karlsson skriver till Språkspalten apropå tv-programmet ”Arga snickaren”. Borde det inte heta ”Arge snickaren” undrar han, med tanke på att snickaren är man. ”Arga snickaren” hade under skoltiden renderat en stor, röd bock i kanten, skriver han.

Den här frågan dyker upp då och då, vilket är fullt naturligt, då den inte låter sig besvaras alldeles enkelt. Lärare i dag tvekar nog betydligt mer inför den röda bocken i kanten. En förändring har skett över tid. En god beskrivning av problemet får man i Språkriktighetsboken från 2005, som ägnar åtta sidor åt frågan.

Vad det handlar om är alltså om adjektivet – arg i det här fallet – ska böjas med -e eller -a. Som en grov tumregel gäller det förra vid syftning på en man, det senare vid syftning på en kvinna. Men det finns åtskilliga fall som inte är entydiga, till exempel om man inte vet om snickaren är en man eller en kvinna, eller om syftningen är helt allmän: den nya/nye chefen.

Dialektala skillnader förekommer också. I gammal östgötska finns en användning av -e som på andra håll ter sig främmande. Därtill uppfattar en del en stilistisk skillnad, där e-böjningen känns mer formell. Kort sagt finns ett ganska stort antal fall där båda varianterna är fullt tänkbara. Fritt val gäller till exempel vid skrivningar som bästa/bäste läsare.

Men för att nu försöka säga något om den aktuella frågan, så tycker jag nog liksom Johan Karlsson att det borde heta arge snickaren, sett till de rekommendationer som trots allt finns. Å andra sidan, eftersom variationen är så pass stor tror jag inte så många blir arga på formuleringen arga snickaren.