Widars krönika Jag har röstat på Aleksander Gabelic från Linköping i EU-valet. Jag hade flera skäl att rösta på honom. Det viktigaste är att hans framtoning är saklig, intellektuellt underbyggd och lite ”tråkigt” resonerande.

En annan orsak att rösta på Gabelic är en markering mot att partiet valt att flytta ner honom till plats 16 på valsedeln. Han sitter i parlamentet idag på partiets sista mandat. Varför just Gabelic – en av de bästa och mest självtänkande som de har – skulle chikaneras på det viset har jag mycket svårt att förstå. Det tredje skälet att välja Aleksander Gabelic är att jag väldigt gärna ville hitta en anledning att lägga en S-valsedel i urnan; trots den i mina ögon extremt högerextremistfixerade valkampanjen.

Valet till EU-parlamentet är en ganska så trist historia. Med några få undantag ägnar sig toppkandidaterna på partilistorna åt ensidigt ideologiskt poserande istället för att handfast positionera sig i konkreta sakfrågor som de kommer att ha att göra med om de blir valda till parlamentet.

I ett helt annat sammanhang utvecklade bostadsexperten, socialdemokraten och byggdirektören Lennart Weiss nyligen några viktiga tankar som har bäring på dagens ämne. I en text där Weiss recenserar en vänstergrupps bostadspolitiska förslag faller hans ord på detta vis:

”De tror uppenbarligen fortfarande på tanken att politiska problem finner sin lösning i ideologiska modeller. Det är en hopplöst förlegad tanke. Politik handlar om att ställa politiska krav, att formulera lösningar i spänningsfältet mellan politik och marknad. Det fungerar utmärkt, bara man orkar förhålla sig till verkligheten så som den ser ut.” (bostadspolitik.se 17 maj) Så är det.

Det är förstås heller inte svårt att förstå att S och C har inrikespolitiska sammanhållningsorsaker att bedriva valrörelse på temat ”krig mellan de ideologiska modellerna Högerextremism och Demokrati.” Men allt är bäst i lagom doser. När det politiska hantverkets behov tillåts styra alla politiska argument så blir det vansinnigt och riskabelt världsfrånvänt.

Visst finns det vissa skäl att varna för nationalism och extremism i politiken. I allt väsentligt finns det dock betydligt starkare skäl att tala för möjliga och realistiska lösningar som kan fungera när det till exempel gäller frihandel, klimat, migration, säkerhet och ekonomi. Därför röstade jag på Aleksander Gabelic.

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se