Språkspalten Häromveckan presenterade Språkrådet sin lista över nya ord 2016. Dylanman, pappafeminist och trumpifiering var några. Listan är rolig och sätter fokus på företeelser i vår tid.

Samtidigt har nog många av orden en kort livstid att se fram emot.

Vid ledighet läser jag gärna Sjöwall Wahlöös 60- och 70-talsdeckare om Martin Beck och hans poliskollegor. Där finns en tidsfärg som varar länge, och delvis beror det på de enskilda orden. Luguber, stamlokus, diskoteksdans bidrar till det tidstypiska.

Ofta är det ganska allmänna ord som ger berättelsen dess karaktär. Man får känslan att författarparet har använt sitt naturliga språk snarare än att ha sökt det för tiden typiska. Till skillnad då från nyordslistor.

Mängder av saker som helt naturligt präglar böckerna gör också att de fyrtio år senare är skarpa tidsdokument. Så mycket väntetid! Människor som inte svarar i telefon, som inte är hemma. Någon är på semester och polisen får snällt avvakta några veckor. Skeenden tar sin tid – det är en estetik som skiljer sig från dagens ofta så fullspäckade spänningsböcker.

Sammantaget handlar det om det ogripbara i litteraturen – stilen, tonen.

Vilken författare i dag kommer att framstå som en tidsskildrare av rang om några decennier? Jag sätter en slant på Jonas Hassen Khemiri.