Inget gör mig så orolig som när myndighetspersoner säger åt mig att det inte finns någon anledning till oro. Jag vill ha fakta, eftersom varnad är väpnad, och själv avgöra om jag ska vara orolig eller ej. Hur skulle man inte kunna vara orolig över en världsomspännande spridning av ett nytt virus som vi saknar vaccin mot?

Det är tröttsamt med människor som skjuter budbäraren och kritiserar media för att "piska upp panikstämning" om coronaviruset med "skrämselpropaganda".

Möjligen står inte mängden information i proportion till virusets farlighet, men hur ska vi veta det i förväg? Hur ska någon kunna veta det? Vi hör ju experter dementera sina egna tvärsäkra uttalanden om dödlighetsprocent, och när Sverige förväntas peaka, bara två dagar efter att de fällt dem.

"Är du rädd?", frågar jag Gubben.

"Självklart. Det är bara idioter som inte är rädda", svarar han. 

 

När första svenska bataljonen BA 01 skulle till Bosnien 1993 var Gubben truppens medföljande psykiatriker. Inför avfärd intervjuade han de militärer som sökt sig till uppdraget. De fick svara på frågan om de var rädda.

Allt handlar om att lära sig hantera sin rädsla. Om den vid en virusspridning får dig att fatta kloka beslut, som att undvika riskområden, nysa i armvecket och tvätta händerna stup i kvarten så är det ju bara bra.

Det är om rädslan övermannar dig och gör dig panikslagen som den blir ett problem. Då låter du dig styras av den, blir för försiktig och vågar inte ta de beslut som krävs.

"Orädda människor är farliga för de har inte kontakt med sina känslor. Det är psykopatvarning på sådana individer", säger Gubben.



Jag är glad att jag bor i ett land där sjukhusen kallar till presskonferens när det första coronafallet dyker upp. Det är ett bevis på en transparens som lugnar mig.

Information och öppenhet är inte farligt. Tystnad och att sopa saker under mattan är det (se den australiensiska dokumentären "Coronaviruset" på SVT Play). Som i  diktaturens Kina där läkarna som upptäckte viruset belades med munkavle så att arbetet med att minimera smittspridningen fördröjdes två–tre veckor. Där lägenhetsdörrar med sjuka svetsas igen. Där det ligger döda på trottoarerna och där vårdpersonal inför videokameran bryter samman för att ingen ens hinner transportera bort de döda kropparna.

Vad hände med de militärer som uppgav att de inte var rädda för att åka till Bosnien? 

De fick stanna hemma.