Förra veckans språkspalt om det nya niandet gav många reaktioner. Är det artigt av ett butiksbiträde att nia en äldre kund, till exempel?

Att döma av läsarreaktionerna är svaret definitivt nej. "Detta eviga niande gör mig rasande." "Jag tycker, att det nya niandet är en styggelse!" "Det må vara hänt att tanken är god bakom senare års niande, men nej!" Så lyder några av läsarnas formuleringar.

Flera minns och hänvisar till den så kallade du-reformen på 1960-talet. En reform i egentlig mening var det nu inte, utan snarare en gradvis förändring.

Ett namn som ofta nämns i sammanhanget är Bror Rexed, som var chef för Medicinalstyrelsen. Han förklarade 1967 att han avsåg att tilltala alla medarbetare med du. Detta fick förvisso genomslag men var långt ifrån den enda förklaringen till förändringen. I själva verket samverkade många olika krafter och mycket utöver rent språkliga aspekter har betydelse. Mötet mellan människor kom allt mer att ske i en urban miljö där den andres sociala status var oklar, och dessutom irrelevant, vilket gjorde tituleringen svår. Kläderna gav också allt mindre vägledning i bestämmandet. Så utspel som Bror Rexeds – även Dagens Nyheter hade en roll – var symboliskt viktiga men en följd av en allmän samhällsutveckling.

Utvecklingen har fortsatt i den riktning som du-reformen pekade ut, mot en ökad intimisering i allt fler språkliga situationer. Det märks i såväl teve som tidningar och i myndighetsspråk. De formellt präglade arenorna har blivit färre. Det får man väl säga är på många sätt bra, även om nog en och annan reagerar mot en flåshurtig försäljares alltför flitiga förnamnsbruk.