Jakten på gamla ord leder ofta till fynd längs vägen, har jag märkt under åren med Språkspalten. Mycket riktigt så har föregående veckors resonemang om ordet gensolen fört med sig nya frågor. För att fortsätta på vädertemat kan jag börja med ett ord som Roland Kroon känner igen från ganska långt tillbaka, antar jag. Han skriver att hans far använde ordet snatring för att beskriva en kort och intensiv regnskur eller snöby. Fadern var genuin östgöte och Roland Kroon undrar om det är ett känt uttryck.

Det är åtminstone inte helt okänt, kan jag konstatera. Å andra sidan knappast heller särskilt vanligt. En sökning på nätet ger några träffar, och då är det just i sammanhang som beskriver östgötska dialektord. I Svenskt dialektlexikon finns ordet snattring förklarat: "liten snattrande regnskur från ett hastigt förbistrykande moln".

I den definitionen framgår också att det har att göra med verbet snattra, det vill säga åstadkomma ett ljud så som andfåglar.

Smattra är väl annars det vanligare ordet när man talar om hur regnet låter.

Håkan Lind undrar om ordet håken, som i "det var håken!" – ett uttryck han hörde i Hogstad på 50-talet, berättar han. Det går att hitta på en del ställen: "Håll er stilla i båten, ungar, annars ska' ni få se på håken!", skriver August Strindberg i "Svenska öden och äventyr" från 1882. Håken är en ombildning av hin håle, det vill säga djävulen. Det finns en rad eufemistiska omskrivningar som utgår från varianter på djävulen. I det här fallet anspelar det också på namnet Håkan.

Jag kan mycket väl tänka mig att det är i förhållandevis frekvent bruk fortfarande.