Jag minns dem så tydligt, mina första steg ensam på Linköpings gator.

Det var stort. Jag plockade på mig några sedeltior, de där vackra med Gustav VI Adolf i profil på, och satte mig på Malmslättsbussen in till stan. Jag var sju år och mina ärenden på stan var alltid desamma, antingen skulle jag köpa hobbygrejer hos Borgs hobby i hörnet Torggatan-Apotekaregatan eller lego i leksaksaffären i Filbytergallerians källare.

Jag var alltid spänd när jag gick av bussen i stan, för där vid busstorget, det gamla på Magasinstorget, bodde en kvinna som vi barn spred historier om och skrämde upp oss själva med.

Artikelbild

För en liten omhuldad knatte från förorten var det vardagsdramatik på hög nivå.

Där tog jag mina första steg på stråket mellan torgen, från Magasinstorget upp till Stora torget, där lärde jag mig älska min stad Linköping.

Kärleken tog ny fart under gymnasietiden, då jag föll för det som idag är min favoritplats i Linköping, biblioteket. Mitt mål var alltid tidningsrummet. När jag började extrajobba på Corren där under gymnasieåren, i en tid utan internet, blev biblioteket mitt fönster mot min nya värld, tidningsvärlden.

Jag älskade bibblan redan då, men jag älskar det nya biblioteket, som byggdes upp efter branden 1996, ännu mer.

Att slå sig ner där, med en bra läsning eller lyssning i en av Ägget-fåtöljerna vid fönsterväggen, med domkyrkan och slottet som utsikt, är livskvalitet av bästa sort.

Där är mitt Linköping som finast.

40 år efter de där första stegen i stan inser jag att kärleken är evig.

Jag känner det varje dag jag är i stan, så överpositiv är jag, och jag känner det när jag läser Gunnar Elfströms böcker.

Den senaste, "Med blicken på 1970-talets Linköping" som släpptes i Correns reception igår, får mitt hjärta att bulta.

Ingen kan som Elfström plocka fram vardagen i stort och smått, ingen kan som han skildra ett skeende, en hel stads utveckling, genom de människor som var där just då, i den tid han skildrar.

Linköping är att gratulera som har en sådan berättare av sin historia.

Känslan Elfström skapar är att han skildrar mitt 70-tal i mitt Linköping, det är där hans storhet ligger, att han lägger det på en nivå som känns nära för oss alla.

På det sättet blir hans böcker en minneskavalkad, inte bara av det han skildrar, utan också av våra egna personliga minnen.

När Elfström passerar byggstarten av Regionsjukhusets huvudblock 1973 tar det mig tillbaka till alla hundratals jobbiga timmar jag tillbringat där och när han passerar Trädgårdsföreningen, och branden 1977, tänker jag på alla fina år jag hade där med min dotter i småbarnsåren, då parken för oss som stadsbor var hela vår värld.

Det är en känslostorm han bjuder på, Elfström, så som stora berättare ofta gör.

När han i slutet av boken tar sig an idrotten, med nybildade LHC i nybyggda Stångebrohallen 1976, och med Saabs dubbla SM-guld i handboll 1973–1974, översköljs förstås en sporttok som jag av minnen.

Tiden Elfström har skildrat i flera böcker, till stor del 50-, 60- och 70-talen, var en tid där våra privata kameror mest togs fram vid semestrar och festliga tillfällen. De dyrbara fotokopiorna, som väl kostade ett par kronor styck på 70-talet, var inget vi slösade på vardagsbilder.

Det var sånt som bara professionella fotografer ägnade sig åt, i Linköpings fall Arne Gustafsson, Einar Jagerwall och alla de som verkade på Corren och Östgöten.

Deras bilder är idag vår historia och ingen tar vara på dem bättre än Gunnar Elfström.

När jag intervjuade Gunnar för två år sedan frågade jag honom vad han tror att historiska tillbakablickar betyder för stadens invånare. Han sa då:

– Per-Anders Fogelström har skrivit någonstans om att känna sig hemma i tillvaron, det handlar om att känna sig hemma där man bor. Ju mer du vet om platsen där du bor, desto mer hemma känner du dig. Kanske blir du då också mer rädd om din stad.

Så är det. Att se hur staden har formats, hur vi som har levt och lever här har utvecklat den till det den är idag, lämnar mig full av omtanke och stolthet.

Som Louise Hoffsten, en av Linköpings döttrar som också finns med i Elfströms bok, sa i "Så mycket bättre" i TV4 härom veckan:

– Nu när jag flyttat från min hemstad och kommer på besök, då kan jag se skönheten, då kan jag tänka: wow, Östergötland är så fint, Linköping vilken stad!

Tänk dig då hur jag har det Louise, så tänker jag varje dag.

Fotnot: Bli gärna medlem i vår facebookgrupp Corren Nostalgi. Där frossar vi i nostalgimaterial.