Widars krönika Liberalerna har sett bättre dagar. Tre procent i senaste opinionsundersökningen. Ingen partiledare; mer än en avgående Jan Björklund. Förstanamnet i EU-valet om drygt två månader har fått sparken. En riksdagsledamot som visat dåligt omdöme som mottagare av riksdagens generösa bidrag har hoppat av partiet och tänker sig bli vilde i riksdagen. Flera dåliga riksdagsval i rad har kört partiets ekonomi i botten.

Likafullt kan det mycket väl vara så att Liberalerna går mot en storhetstid som de inte upplevt på hundra år. Svenska Dagbladets Claes Lönegård spekulerade nyligen om en möjlig utveckling där Liberalerna med sina tjugo riksdagsledamotsmandat kan vandra mellan Löfven och Kristersson i jakt på största möjliga politiska genomslag.

Ekvationen är lite bräcklig. Allt hänger på att Centerpartiets riksdagsledamot Helena Lindahl från Västerbotten står fast vid det nej till Stefan Löfven som hon manifesterade den 18 januari då riksdagen röstade om Löfven som statsminister.

Om Liberalerna under sin nya partiledare och tillsammans med Helena Lindahl bestämmer sig för att lämna Löfven för att istället stödja Ulf Kristerssons sida i statsministerfrågan – 154 mandat från M, KD och SD – så går majoriteten över till Kristersson som totalt får 175 mandat.

Mandatmatematik i all ära. Det mest intressanta med Claes Lönegårds funderingar är att det är en folkvald riksdagsledamot som plötsligt står i centrum av politiken. Det är vi inte bortskämda med. Den senaste gången något sådant var för handen i en avgörande fråga var 14 maj 1959 då ledamoten Ture Königson i dåvarande Folkpartiet följde sitt samvete och lade ner sin röst i omröstningen om ATP vilket fick till följd att Socialdemokraternas linje vann med en (1) röst.

Riksdagsledamöter är generellt sett helt okända för allmänheten. Regeln är att den troligaste chansen till en stunds berömdhet är att bli avslöjad som fuskare och trixare med förmåner och bidrag. Helena Lindahl bryter mot den regeln på ett uppfriskande sätt när hon som enskild ledamot ger sig in i tunga maktfrågor.

Man kan tycka vad man vill om hennes ställning i sakfrågan. Det jag gillar är att hon inser sin makt och betydelse i demokratin. Hon illustrerar väl den nya tiden där riksdagen äntligen har makt. Och nog är det lite kul att det kanske är en centerpartist från Västerbotten som ser till att rädda Liberalerna från att krascha?

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se