Vad jag förstår ämnar de hårt pressade tyska Socialdemokraterna att välja sig två partiledare – "Doppelspitze” – här vad det lider. Tyska S är i regeringskoalition med Angela Merkels kristdemokrater men kämpar sedan lång tid tillbaka med stadigt sjunkande stöd i val och i opinionsmätningar.
Det Gröna partiet har tagit andraplatsen och för S gäller nu att slåss om platsen som tredje största parti med det relativt nystartade missnöjeshögerpartiet AfD. Tanken med Doppelspitze är, skriver Svenska Dagbladets politiske kommentator Göran Eriksson i en mycket läsvärd text (29/10), att Socialdemokraterna ska få lättare att tala om sin egen politik; saker och ting som de skulle ha velat göra om de inte hade varit ett litet stödparti i en kristdemokratisk regering.
Göran Erikssons tyska berättelse speglar de svenska socialdemokraternas besvär och bekymmer med den regeringspolitik som man har att utföra. Under senare tid har flera ledande socialdemokrater uttryckt offentliga åsikter om sådant som asylinvandring, Arlanda flygplats, välfärdsföretag och arbetskraftsinvandring.
Inget konstigt med det förstås. Om det inte vore för att åsikterna som framförts går stick i stäv mot den politik som överenskommits med regeringspartnern MP och/eller med stödpartierna i Januariavtalet C och L. När Isabella Lövin, Annie Lööf med flera har kritiserat S i regeringen för att driva en annan politik än den som regeringen och Januariavtalet står för så har S försvarslinje varit att det som har sagts har sagts av socialdemokraterna Löfven, Eneroth, Anna Ekström och Shekarabi och inte av statsministrar och statsråd.
För de tyska Socialdemokraterna kan det möjligen finnas ett utrymme att tala med två tungor. De är ett litet stödparti i den tyska regeringen och kan anses ha större behov av att lufta sina känslor och tankar. I Sverige är emellertid Socialdemokraterna det klart ledande regeringspartiet.
Statsministern och statsråden har mycket små – om ens något utrymme – att ge sig ut i offentligheten och lufta helt andra uppfattningar än vad regeringen står för. Jag lutar mig här inte alls mot några formella argument; även om det säkert kan finnas ett och annat att hämta där. Mitt enkla konstaterande är bara att det inte finns något att vinna på dubbelbeteendet. Tvärtom finns det mycket att förlora på att ge en bild av att inte ens statsministern riktigt kan förlika sig med regeringens politik.
Jag tror det är så att vägen till respekt och möjlig väljartillväxt är att rakt och konsekvent stå upp för den politik som man valt att regera på. Det vill kort sagt till att formulera socialdemokratiska argument för den politik man för. Att lägga krut på att istället formulera S-argument mot den regering som S leder är milt uttryckt ingen framgångsväg.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se