Dittills hade ju allt varit på lek.

Supporterbråk, ackordsuppgörelse, tvångsdegradering och spelare som sparkades efter natträningar, det som hände på 80- och 90-talet var en tuff verklighet då men sedan april 1999 har allt det lyst i ett nostalgiskt skimmer som en ung förenings ungdomssynder.

I elitserien blev allt allvarligare, där blev LHC mångmiljonbusiness med hela Hockey-Sveriges ögon på sig.

Det var kvällen i Mora som förändrade allt.

Jag började följa LHC som pojke i slutet på 1970-talet. Föreningen var nybildad, BK Kenty hade några år tidigare blivit LHC, när pappa tog med mig till Stångebrohallen. Storögt tittade jag på de konstigt färgade flaggorna i taket och de rödtröjade hockeyspelarna på isen. Där började jag följa LHC och det fortsatte på 80-talet som supporter och på 90-, 00- och 10-talet som journalist.

Det var inte utan att jag önskade den där magiska kvällen i Mora, när klubben klev in i finrummet, att jag fortfarande hade varit inbiten supporter. Vilken otrolig upplevelse det hade varit efter alla år, alla matcher, i division 1 och division 2.

I stället stressade jag omkring i Mora ishalls korridorer och jagade citat av Ulf Weinstock, Ulf Söderström, Mike Helber och de andra kvalhjältarna.

Roligt förstås, men inte på långt när så häftigt som för supportrarna.

Idag, 20 år senare, är Linköpings HC en av svensk hockeys stora.

Utan SM-guld, men tia i maratontabellen och inne på sin 19:e säsong i högsta serien.

Tillvaron i högsta serien började med ett närmast hysteriskt 00-tal med Cloetta Center-bygge, NHL-stjärnor, finalåren 2007 och 2008 och turbulens kring sparkade tränare, anonyma brev, sexskandal i Tre Kronor och en kontroversiell finansiär i Hugo Stenbeck.

Under 10-talet har det lugnat sig, LHC har vuxit till sig och fokus i och runt klubben har flyttats till det sportsliga.

Så som det ska vara kring etablerade, välfungerande föreningar.

Med det lugnet är förutsättningarna bättre än någonsin för sportslig framgång – och det efterlängtade SM-guldet för herrlaget.

För att nå det ser jag tre nyckelfaktorer:

* Rätt ledning. Christer Mård var en avgörande faktor för LHC:s 90- och 00-tal. Roger Ekström har alla förutsättningar att bli en lika avgörande ordförande för klubbens 20-tal. Den skärpa och affärsmässighet han besitter är oftast bara näringslivet förunnat. Så en idrottsförening som lyckas fånga den är bara att gratulera.

* Rätt tränare. LHC har alltid tagit de avgörande stegen tack vare bra tränare. Den rollen ska klubben aldrig kompromissa med, tränarrollen är långt viktigare än vilken poängkung som helst. Därför är det avgörande att klubben har en genomarbetad kravbild och inte nöjer sig förrän rätt tränare har hittats. Kanske Tommy Jonsson var resultatet av ett sånt arbete? Eller var han en kompromiss? Bara LHC-ledningen vet och den vet förhoppningsvis också att kompromisser alltid blivit parenteser i LHC-historien.

* Bli folkets lag. Jag mötte nyligen en mångårig årskortsinnehavare som sagt upp sitt kort och sen aldrig hört ett ord ifrån LHC. ”Jag skulle säkert kunna nappa på ett kort igen men när de själva inte är mer angelägna så känns det sådär.” LHC-organisationen, rakt igenom, måste jobba mer för att bli folkets lag, ha en mer framåtlutad, ödmjuk och attraktivare framtoning mot såväl privatpersoner och näringsliv.

Lyckas klubben med detta tror jag att vi om tio år kan se att 20-talet blev årtiondet då Linköpings HC:s herrar vann sitt första SM-guld.

Idag återförenas 99-laget med padelspel och fest i Linköping.

Till er, gamla hjältar, vill jag bara säga:

När ni spelat er padel, och kropparna kanske stramar lite, sträck då på er lite extra.

Ni är hjältar för evigt inskrivna i Linköpings historia.