Widars krönika Liberalerna ska välja sig en ny partiledare. Tre utmärkt lämpliga kandidater har stigit fram. Det är uppfriskande att se att det alltid finns människor som är beredda att ge sig in i toppolitikens ränksmiderier med allt vad det kommer att kosta på. Jag hoppas för de aktiva liberalernas egen skull att valkampanjen under den kommande månaden ska bli någorlunda hygglig och sansad. Partisterna bör vara rädda om varandra av det enkla skälet att de inte är så många kvar.

Liberalerna är ett plågat parti som under de senaste månaderna har fått genomlida två politiska nära-döden-upplevelser. I riksdagsvalet fick Liberalerna 5,5 procent; det tredje sämsta valresultatet på hundra år. i EU-valet fick Liberalerna 4,1 procent; det sämsta resultatet någonsin (25 år).

Vad värre är så förefaller Liberalerna att vara inne i en långsamt dalande strukturell försvagning från 1960-talet och framåt? Ungefär som Socialdemokraternas mer välbeforskade gradvisa – men i vart fall hittills obönhörliga – försämring från 1970-talets nivåer?

Nästa partiledare – Erik Ullenhag, Nyamko Sabuni eller Johan Pehrson – kommer inte att komma till ett dukat bord. Efter en serie dåliga val som resulterat i allt färre mandat och alltmer sänkta statsbidrag så har partiet vare sig pengar eller makt. Liberalerna är förvisso ett stödparti till S-regeringen. Men deras mandat behövs inte för att Stefan Löfven ska kunna sitta kvar som statsminister. Att det förhåller sig på det viset blev uppenbart när riksdagen tidigare i veckan röstade om förtroendet för statsrådet Annika Strandhäll. Liberalerna röstade ja till misstroende. Men Strandhäll satt kvar. I riksdagen är det Annie Lööf och Centerpartiet som har både guldet och det statsministerutpekande guldspöet i sin ägo.

Nu talas mycket om att den kandidaten är si och den kandidaten är så. Visst finns det skillnader. Men de ska inte överdrivas. Partiledare ska framförallt harmonisera hyfsat med sitt parti. Annars blir det svårt. Den viktiga frågan är således; vad för slags parti finns kvar i Liberalerna? Dominerar lidande liberaler som hellre har rätt än som får rätt? Eller dominerar stridslystna liberaler som inte alltid måste ha rätt men som vill få rätt?

Det är där det avgörs.

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se