Ulf Gemsiö skriver ett brev till Språkspalten med flera intressanta uppslag. Bland annat resonerar han kring filmatiseringen av Maria Langs deckare. Givande underhållning för 50-talsnostalgiker, skriver han, och nämner attribut som bilar och kläder.

Men språkligt är 50-talsskildringen mindre lyckosam, menar han. Hjältinnan Puck tilltalar vid ett tillfälle ett ögonvittne, en äldre dam, fru Eriksson, med ni. Detta, skriver Gemsiö, är inte i enlighet med hur tilltalsordet ni användes. Fru Eriksson hade varit mer tidsenligt.

Titlar användes uppåt i den sociala hierarkin och ni användes nedåt.

Ett annat exempel på bristande trovärdighet i den språkliga gestaltningen är när ett hembiträde tilltalas med du. I ett sådant fall användes förnamn, skriver Gemsiö.

Exemplen avspeglar en tendens som kan skönjas på olika håll, nämligen ett ganska nytt sätt att använda ni som tilltal. Typexemplet är ett butiksbiträde som niar en äldre kund, i syfte att vara artig. Risken är dock stor att kunden uppfattar den tänkta respektfulla hållningen som distanserande och kanske till och med oartig.

Det är ett bruk som bottnar i en uppfattning att ni är ett allmänt, artigt sätt att tilltala en obekant person; äldre tiders komplicerade bruk av titlar är helt enkelt obekant för talaren i fråga. Manusförfattarna i Maria Lang-fallet använder sannolikt en nyare tids språkuppfattning för att gestalta en äldre tids artighet. Språkhistoriskt är det mindre lyckat för trovärdighetens skull.

Å andra sidan – bortsett från historiska skildringar alltså – kan man tycka att det nya niandet faktiskt är artigt, eftersom tanken är god. Synpunkter och tankar? Skriv gärna!