Språkspalten Jag återvänder till begreppet PK, politiskt korrekt. Mest brännande blir frågan när det handlar om invandring och närliggande aspekter. Här frodas mörkläggningsteorierna om "PK-media". Mer för att nu inte glida alltför långt ut mot det träsket – låt oss för tillfället stanna vid den reella svårigheten att välja lämpliga ord i sammanhanget.

I en artikel i DN förra veckan (14/9) satte författaren Jackie Jakubowski fingret på problemet. Han gör en historisk tillbakablick på ord som utlänning, invandrare, nyanlända, nya svenskar, EU-migranter. Men konstaterar att "... svenska språket saknar mindre laddade ord för människor som kommer hit."

SVT har nyligen tagit fram ett policydokument för att ge medarbetarna vägledning i dessa frågor. Där höjs ett varningens finger för ordet invandrare, eftersom det är vagt och ofta används fel. Se upp för generaliseringar som invandrarfamilj, manar dokumentet.

Grundläggande är att fråga sig när en persons bakgrund alls är relevant.

Nyanländ går att använda för den som kommit det senaste året och ännu håller på att etablera sig, menar SVT. Även flykting är användbart, men gärna också "människor på flykt", står det vidare. På samma sätt är uttrycket "människor som tigger" ofta att föredra framför tiggare.

Poängen är att man ska vara konkret och fråga sig vad ordet ska förklara.

Ordet tiggare är intressant. Väldigt snabbt blev det etablerat med en snäv syftning. Nästan alltid menas ju en viss grupp av tiggande människor, nämligen fattiga, ofta romer från östra Europa. Som ett alternativt ord har senare EU-migrant kommit att användas, vilket väl det goda syftet till trots får ses som både oprecist och eufemistiskt.

Man ska inte vifta bort frågor om ordval i de här sammanhangen. Att se individer, människor, i stället för ett ansiktslöst kollektiv är vad det hela handlar om. Och en viktigare fråga finns knappast i dag.