En vattenläcka kan avslöja tre människotyper. En som skriker att det är vatten överallt, en annan som sätter igång att ösa vatten och en tredje som börjar jobba med att täta läckan.

Borensbergssonen Carl Skau tillhör den tredje kategorin. I två år har han ansvarat för Sveriges arbete i FN:s säkerhetsråd, i två år har han arbetat med världens utveckling där den varit som mest akut, i länder som Jemen, Syrien, Nordkorea och Myanmar.

Det är människor som Carl Skau som förändrar världen.

Jag intervjuade Skau i Motala i förra veckan och på pendeln på väg tillbaka till Linköping slog det mig hur uppfriskande det är med människor som tar in och diskuterar hela världsbilden.

Dagens samhällsdebatt i Sverige har gjort mig alldeles svältfödd på det.

Det är såklart därför, inser jag, som jag älskar Hans Roslings ”Factfulness” så, 2018 års bästa bok enligt mig, för att den pekar på hela världsbilden.

De senaste 50 åren har vi gått från ett 1970-tal med intensiv omvärldsdebatt, där Olof Palme ofta fick kritik för att fokusera för lite på Sverige, till ett 2010-tal där vi knappt diskuterar omvärlden alls bortsett från Donald Trumps olika uttalanden.

Efter 2018, som slutade symptomatiskt med att en svensk kommunpolitiker jublade i tv efter att ha fått till ett tiggeriförbud, var det upplyftande att inleda 2019 med att höra Carl Skau berätta exakt vad som görs för att lösa konflikterna som orsakar de rekordstora flyktingströmmarna runt om i världen.

För att återknyta till inledningen: det är inte människor som förbjuder tiggeri som förändrar världen, det är människor som minskar fattigdomen runt om i världen som gör det.

Som Carl Skau säger i intervjun:

– Det kommer alltid att finnas ett flykting- och migrationstryck så länge det finns konflikter och fattigdom i världen. Det handlar om att accelerera utvecklingen i den fattiga delen av världen och hantera utvecklingen i vår del av världen så den är mer hållbar och inte driver fram klimatförändringar. Vi måste också hantera konflikterna, vi kan inte lösa flyktingsituationer genom att stänga gränser eller försvåra för båtar att ta sig över Medelhavet.

”Accelerera utvecklingen i den fattiga delen av världen” – äh, det går väl inte? säger säkert en del.

Jo, och det är här framlidne Hans Rosling kommer in, det är just det som går. Det Rosling gör så bra i Factfulness är att han med all önskvärd tydlighet pekar på den utveckling omvärldsarbetare som Carl Skau driver fram.

Så medan vissa skriker över att för många fattiga kommer till Sverige pekar Rosling på att andelen fattiga i världen minskar.

Världsläget är självklart inte tillfredsställande idag, runt om i världen finns flera fruktansvärda konflikter som skapar rekordstora flyktingströmmar, men det Rosling gör är att han sätter den totala utvecklingen i perspektiv.

Några exempel:

* År 1800 var slaveri lagligt i 193 länder. 2017 var det antalet nere i 3.

* År 1800 dog 44 procent av alla barn innan de fyllt fem år. 2016 var den procenten nere i 4.

* År 1816 levde 1 procent av mänskligheten i en demokrati. 2015 var den procenten uppe i 56.

* Under de senaste 20 åren har andelen människor som lever i extrem fattigdom i världen nästan halverats.

Hela Factfulness är full av sådana här exempel på hur världen utvecklas.

Att läsa Rosling och samtala med Skau får mig att inse att Sveriges yta är 0,09 procent av världens yta och Sveriges befolkning är 0,13 procent av världens befolkning – att Sverige är 0,1 procent, en tusendel, av världen.

I det perspektivet känns det något navelskådande att, som kommunalpolitikern Carina Wutzler (M) i Vellinge gjorde förra året, ta strid i Högsta förvaltningsdomstolen för att få tvinga bort Vellinges enda tiggare.

Lite som att börja med att ösa vatten när en vattenläcka uppstår.

En som gör ett fantastiskt arbete med att skildra omvärlden från grästrotsnivå är Expressens krigsreporter Magda Gad. Hennes senaste reportage från Afghanistan, om fenomenet bacha bazi (lek med pojkar) där män lagligt använder pojkar som sexslavar, är fruktansvärd läsning.

Då finns de som skriker ”Ut med alla afghanska män ur Sverige!”, typ ”Det läcker vatten!”, men prio för alla omvärldsarbetare är att förändra situationen i Afghanistan, i problemets kärna.

I en sådan förändringsprocess, som givetvis tar väldigt lång tid, kan blottläggande journalistik som den Magda Gad gör spela avgörande roll. För som hon själv sa i TV4-intervju förra året:

– Förändring måste börja med att folk får reda på vad som händer, sen kan man själv börja ställa krav, till exempel på att det man köper är etiskt producerat. Vet du att det finns en koppling mellan utvinningen av mineraler i din mobiltelefon och att flickor och kvinnor i Kongo blir våldtagna, blir du medveten om det, det är först då du kan göra ett val och ringa din mobilleverantör och fråga hur telefonen har producerats. Sen kanske man tänker ett steg till och bryr sig mer om sina medmänniskor och ringer sina politiker.

Just Magda Gad var ämnet i en debattartikel i veckan som förre Linköpingspolisen Mustafa Panshiri och hans föreläsarkollega Callis Amid skrev i Dagens Samhälle. Panshiri och Amid reser landet runt och föreläser för skolelever med svensk och utländsk härkomst om hur det är att vara ny i Sverige, vad det innebär att bo i Sverige och hur man blir en del av Sverige. De menar i artikeln att Gads rapportering kan få betydelse för den svenska integrationspolitiken. De skriver:

”När människor kommer till Sverige från den kultur som Gad beskriver, uppstår ett möte mellan verkligheter som påverkar alla som deltar i dem. Den insikten är vad som bör ligga till grund för den fortsatta integrationspolitiken. Gads rapportering ska med den utgångspunkten ses som en tillgång utifrån vilken riktade integrationspolitiska insatser kan vidtas.”

Världen är full av människor som verkar för att världen ska fortsätta utvecklas på ett positivt sätt.

Hans Rosling gjorde det.

Carl Skau gör det.

Magda Gad likaså.

Utan den sortens människor skulle världen inte klara sig.