Efter drygt tio års språkspalter i Corren har jag från i dag det stora nöjet att nå fler läsare också i Norrköping, Motala och Västervik. Språkämnet är brett, kan jag lugnt konstatera när jag bläddrar igenom spalter genom åren. Språk engagerar. Var eller vart? De eller dem? Klassiska språkriktighetsfrågor dyker upp då och då – jag lär återkomma till dem. Nya ord, engelsk påverkan, betydelseglidningar. Språk kan handla om allt möjligt.

Särskilt roligt har varit all läsarrespons – ju mer frågor och synpunkter, desto bättre. Så nya läsare – och gamla också förstås – är varmt välkomna att bidra till spalten.

Det finns ett stort intresse för inte minst äldre tiders dialektala ord. Jag tycker att vi har lyckats leta fram en hel del spännande under åren. Och med "vi" menar jag då i första hand spaltens läsare.

Förra veckan frågade jag om ordet samtajjen. Exemplet jag utgick från var "den här såg lite samtajjen ut", om en fallfärdig trappa. Det är inget okänt ord, visade det sig. Syftningen på en trappa stämmer dock inte med hur flera andra läsare känner igen ordet. I Motala på 40- och 50-talen användes det om en trött och utschasad människa, skriver Karin Berglund och Margareta Wahlbin, som använder uttrycket fortfarande. Man kan känna sig samtajjen eller se samtajjen ut, skriver de.

Ingrid Karlsson, Motala, bekräftar den användning och att ordet är levande också i dag. Hon använder även fallå (med betoning på å) för samma känsla, berättar hon.

För Berit Flyckt i Borensberg väcker samtajjen barndomsminnen från Hällestad i norra Östergötland. Där kunde det användas om någon som var blek, intetsägande, kanske lite sjaskig. Motsatsen till vacker, men inte direkt ful – så ringar hon in betydelsen.