Språkspalten Horace Engdahl skriver: ”Det finns ingen stil som inte vid något tillfälle har varit allmänt föraktad.” Vidare: ”Men alla stilar har också vid något senare tillfälle blivit rehabiliterade, och det kommer att ske även med dem vi just nu finner frånstötande.”

Att prata om stil är med andra ord vanskligt. Det märks också i den garderande undertiteln till Lars Melins nya språkbok ”Stil – språkets svårfångade signalsystem” (Morfem förlag). Melin, docent i svenska, har skrivit en rad språkböcker i en lättillgänglig och underhållande ... just det – stil.

Vad är nu detta undanglidande, är frågan han söker svaret på. Han räknar ord, granskar meningslängd, ordlängd, studerar ögonrörelser vid läsning; läser och omformulerar författares texter. Det är en ofta handfast språkforskning som utmynnar i tabeller och statistik. Han gör det svårfångade synligt.

En handbok är det förvisso inte, men skribenter kan fånga upp en hel del goda råd, exempelvis om hur man bör skriva för att uppfattas som trovärdig (nämligen: korrekt, opersonligt, koncentrerat och entydigt). Man ska definitivt undvika stavfel, eftersom de ”smittar” hela texten, visar Melin. Det vill säga läsaren tenderar att nedvärdera texten också i andra avseenden om den innehåller stavfel.

Övrigt intressant är resonemangen kring förhållandet mellan författaren, texten och läsaren – ett närmast evigt spörsmål. Samt åtskilligt annat i en bok som erbjuder språkintresserade mycket av både nytta och nöje.

Daniel Erlandsson skriver språkkrönika varje måndag. Skicka frågor och synpunkter till daniel.erlandsson@ostmedia.se