Ännu en ung man har mördats på öppen gata i Malmö. Enligt uppgifter i lokala medier samlades tidigare i veckan ett tusental människor utanför stadshuset i staden för att manifestera mot våldet. Kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) och justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) uppvaktades med en kravlista från demonstranterna. Önskemålen som framfördes om strängare straff för bland annat vapenbrott, fler poliser, mer kameraövervakning och om att Malmö ska få en egen polishögskola påminde starkt om det som diskuterats i politiken under senare tid.

Enligt reportaget i Sydsvenskan från manifestationen så tackade också Morgan Johansson för kravlistan med orden: ”Det finns inget på den som jag inte kan ställa upp på.”

Allt tyder på att Malmö behöver all tänkbar polisiär hjälp som är möjlig att uppbåda från staten. Men det är också viktigt att staten i sin tur ställer motkrav på Malmö.

Lars Åberg är journalist och författare. Han har levt och verkat i Malmö under större delen av sitt liv. För en dryg vecka sedan släppte han boken ”Framtidsstaden”, en skakande tung och samtidigt insiktsfullt balanserad skildring av Malmös utveckling under de senaste decennierna. Åberg skriver i tidskriften Kvartal.se om sin bok:

”Listan över Malmös svårigheter innehåller inga hemligheter. Den hänsynslösa gängkriminaliteten, den låga andelen elever med godkända betyg, antisemitismen, den knäande socialtjänsten, lärarflykten, segregationen, den religiösa separatismen, hederskulturen, de växande klyftorna både i fråga om ekonomi och om värderingar. Allt detta är omskrivet och har dokumenterats under flera decennier, också i kommunala rapporter och utvärderingar som begravts i stadshusets arkiv.”

Ingen polismakt i världen kan ställa allt det där till rätta. Kommunens ansvar är stort. Kanske övermäktigt stort på några områden. Det vill till att hjälpas åt. Ett sätt att hjälpas åt är att andra städer tar intryck av Malmös erfarenheter och ser till att inte vandra lika djupt in i problemen som vad Malmö har gjort.

Vad kan Linköping göra bättre? Domineras insatserna i problemstadsdelarna av tramsiga projekt eller av en genomtänkt och konsekvent struktur? Hur kan Motala undvika att problemen förvärras? Förnekelse bor granne med kaos. Så är det.