Krönika Den vitblåa rörelsen mullrar igen, när IFK Norrköping byter kust för årets sista uppdrag och följs av 1000-tals supportrar på vägen till Hisingen i dramat om SM-guldet.

Det är nästan en smula overkligt med det här slutet för andra gången på fyra år.

Av två skäl.

IFK Norrköping kommer känna sig som hemma tack vare det stora stödet.

IFK Norrköping spelar om SM-guldet.

Jag vaknade upp i Malmö den där magiska lördagen 2015 och försökte på något sätt ta in det klubben, fansen och hela staden stod inför tillsammans med över 6000 supportrar på gränsen till kontinenten. Det var den första dagen på en alldeles ny tid i IFK Norrköpings långa och framgångsrika historia.

Jag stod, bara någon halvtimme före avspark i Malmö med en bubblande känsla av något mer och lånade några vackra och värdefulla ord av Karin Boyes dikt I rörelse.

Ni känner till de här raderna:

Den mätta dagen, den är aldrig störst

Den bästa dagen är en dag av törst

Nog finns det mål och mening i vår färd

men det är vägen, som är mödan värd

…och så gick de in och vann!

Artikelbild

| Så här såg det ut i Malmö 2015.

Som IFK Norrköping levde upp till de drömmarna och förväntningarna och vände ut och in på alla begrepp i ett av de mest sensationella SM-gulden i modern tid. Det är dock med en annan känsla vi möter avgörandets ögonblick under ett par spännande timmar i eftermiddag. IFK Norrköping är ett etablerat topplag och räknas i dag (även om det verkar vara si och så med det som vi lyssnar på, läser i och ser på annan media utanför Norrköping) som ett av de bästa.

Men också, vilket är nog så viktigt, så är AIK storfavorit till guldet och har allt i sina egna händer. Kalla fakta avslöjar det.

IFK Norrköping måste besegra ett obesegrat Häcken (10 segrar och fyra oavgjorda) hemma samtidigt som Kalmar måste besegra ett svårslaget AIK, som bara förlorat en match i år.

Ni fattar läget, men det ska spelas om det.

Skrapar vi lite på ytan är IFK Norrköpings resa hit än mer imponerande med tanke på hur det faktiskt såg ut i över 10 år i början av 2000-talet och den lätt ofattbara omsättningen av spelare man haft på mycket kort tid. IFK Norrköping är och blir en vinnare hur det än slutar om några timmar. De har, som sämst, redan vunnit ett silver.

Jag lämnade huvudstaden Stockholm den här morgonen tillsammans med många AIK-supportrar på sin väg till Kalmar för sin stora dröm och Hammarbysupportrar på sin väg till Östersund i jakten på en plats i Europa. Det är, utan tvekan, läckert hur en mulen, grå och regnig söndag förvandlas till en färgsprakande ljudkuliss där allt ska avgöras över 90 minuter.

Det är också det sista vi får se av Andreas Johansson och Daniel Sjölund, som får precis det häftiga slutet innan de vänder hem till Halmstad och Mariehamn för att sluta sina karriärer. Det känns redan tomt att inte få se de leda, styra och äga truppen på det sätt de gjort under sina år tillsammans i såväl match som träning.

De har tillsammans varit länken mellan då, nu och framtiden. De två kulturbärarna har skapat en anda och en tro i omklädningsrummet på Östgötaporten och i bussen till och från matcherna. Det kommer, förhoppningsvis, sitta kvar där länge och förädlas av nya generationer.

Jag är extremt svag för lojalitet och kulturbärare, som ser lite längre än till sin egen roll och framgång. I en tid, där världen snurrar allt snabbare och vi knappt hinner säga hej innan vi säger hej då är det tryggt, där någon eller några faktiskt får just världen att kanske inte stanna men snurra lite, lite långsammare.

Johansson och Sjölund är två trygga herrar.

Så gå nu in och vinn för de två, för den blå stjärnan och hela Norrköping.

Tyska Torget väntar på er ikväll.