Maciej Zaremba inleder intervjun med att förklara att han tänker långsamt, att han inte kan formulera sig särskilt väl utan betänketid. Det är inte sant. Svaren rinner ur honom lätt och elegant, kryddade med många skämt och ivriga handrörelser.

Dina artikelserier i DN leder nästan undantagslöst till politiska debatter. Är du nöjd med att du påverkar, eller känner du dig "kidnappad" av politikerna?

- Man blir ju reporter för att man vill förändra. Jag skulle bli ledsen, och arbetet kännas meningslöst, om det inte ledde till reaktioner. Och det menar jag gäller all journalistik: På den enklaste nivån, där man bara upplyser läsarna om något, finns också en vilja att förändra. Redan när man väljer vad man ska skildra har man gjort ett ställningstagande.

Med den inställningen, hur förhåller du dig till objektivitet?

- Det är samma krav på saklighet och opartiskhet på ett TT-telegram som på min serie Hem till skolan - men det finns alltid ett subjektivt element, till och med i korta notiser. Mina ställningstaganden ska vara tydliga och synliga, inte blandas ihop med de sakliga referaten. Då blir texten i bästa fall transparent för läsaren, som vet när jag värderar - det blir ett slags kontrakt med läsaren. Med tiden kan kontraktet bli mer och mer avancerat - till och med ironi kan gå hem ibland!

Hur får du idéerna till artikelserierna?

- Hem till skolan var Björn Wimans (kulturchef på DN) idé. I väntan på Sverige kom till för att jag råkade höra hur dåligt SFI-undervisningen fungerade.

- När jag gjorde I väntan på Sverige handlade det också om att jag blev provocerad av debattklimatet. Språket hade blivit kontaminerat. Vanliga hyggliga människor vågade inte lufta sina synpunkter på integrationspolitiken av rädsla för att klandras för främlingsfientlighet.

På det sättet var ju I väntan på Sverige ett mycket tidigt inlägg i den debatt om multikulturalism som förs nu. Vad tycker du om den?

- Den debatten nu ser jag som en slags steppdans på den politiska multikulturalismens grav. Multikulturalismen är avsomnad, tack och lov.

Skulle du kunna ge dig in i debatten som pågår nu?

- Nej, det vore osexigt. Det finns inga politiska krafter av betydelse som driver multikulturalismen längre. Nu försöker man hitta det som förenar i stället. Det är bra, men kommer säkert att slå över så småningom. Då blir det intressant, ler Zaremba.

Jag frågar vad han vill uppnå med sina texter. "Kanske skriver jag för att få träffa sådana förtjusande personer som du", ler han. Jag, som mest träffar journalistmän som är så genusmedvetna att de inte tvekar att släppa en dörr i ansiktet på en kvinna, rodnar.

"Åh, nu rodnar du också!", glittrar Zaremba.

Jag är svarslös.

Du kanske inte vill svara på den här frågan, men var står du politiskt?

- Jag har inga problem alls att svara - jag är en konservativ och liberal socialist: Vissa saker vill jag ha oförändrade, i andra avseenden ska människor får göra precis som de vill om de inte skadar andra, och ännu andra saker måste samhället hantera gemensamt, till exempel skolan.

Men även om du hävdar att du omfattar alla politiska ideologier så är du favorit på borgerliga ledarsidor och kritiseras hårt av vänstertyckare. Varför, tror du?

- Eftersom S har haft makten så länge tenderar all djupare samhällskritik att tolkas som kritik av just detta parti. I samhällen som bytt regering litet oftare blir man inte S-kritiker automatiskt när man granskar samhället.

Om du är så skeptisk till S långa maktinnehav, vad säger du om M:s ambitioner att bli statsbärande och ett "folkrörelseparti"?

- För 20 år sedan frågade jag en statsvetare vad som är S ideologi. Svaret var: Att ha en politik som samlar 45 procent av väljarkåren. M har anammat samma pragmatism. Det kanske inte är konstigt i ett land utan problem och utan framtid.

Vad menar du med "utan framtid"?

- Utan avgörande utmaningar. Alla de stora problemen som en gång drev folk till politiken är lösta: Vi har demokrati och relativ välfärd och vi är brända på stora utopier. Nu finns bara en utopi light. Gissa vilken?

Nej, jag vet inte.

- "Pappa", säger min dotter, "är du en klimatförnekare?", säger Zaremba och skrattar högt.

- I dag, om man vill föra en repressiv politik, eller eljest ställa samhället på huvudet, finns det bara tre gångbara ursäkter: Kriget mot terrorismen, klimat- och miljöhotet mot jorden, och folkhälsan - våra kroppar håller på att bli statens egendom.

Dina artikelserier skapar mer debatt än vilken ledare som helst i DN eller SvD. Varför, tror du?

- Ingenting slår en gestaltande analys. En ledare kan av utrymmesskäl sällan åstadkomma mer än analys, förslag, slutsatser. Människor identifierar sig inte så lätt med idéer och abstraktioner - man måste ge det kropp, gestalta. Det är inget konstigt. En teaterföreställning är oftast mer medryckande än recensionen.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg kritiserade dig för att läsaren tvingas dra slutsatserna själv. Jag gissar att du tog det som beröm och inte som kritik, det skulle jag ha gjort?

Han nickar och skrattar.

Men jag undrar - hur mycket "puffar" du läsarna i en viss riktning, för att de ska dra "rätt" slutsats?

- När jag intar värderande ståndpunkter så sticker jag inte under stol med det. Läsaren kan identifiera det värderande och säga emot. Eftersom det publiceras på kultursidorna kan man få in genmälen, så vore det inte på nyhetsplats.

- Jag hoppas att läsaren aldrig känner sig ledd vid handen, det är därför jag jobbar så mycket med språket. Så svaret på din fråga är: I den mån jag puffar på läsaren ska det vara tydligt och öppet.

På väg från intervjun småpratar vi och jag nämner att jag har tre barn. Då synar han mig uppifrån och ned, ler och säger att det hade han aldrig gissat. "Du måste ha börjat tidigt?". Återigen blir jag svarslös.

Efteråt konstaterar jag att mötet med Maciej Zaremba har satt i gång funderingar hos mig på samma sätt som hans artikelserier brukar göra: De leende komplimangerna som han oväntat sköt in i sina intellektuella utläggningar, och min egen rodnande svarslöshet, får mig att undra om jag lever i en avkönad värld.

Kanske är det därför Zaremba gång på gång skapar debatt: Han lockar oss att se på oss själva utifrån, öppnar för olika tolkningar, och vi tvingas dra egna slutsatser. En man och hans texter som kräver att människor tänker själva - inte konstigt att han väcker starka känslor.