Frilansjournalisterna Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter nominerades i veckan till Stora journalistpriset för twitterkampanjen #prataomdet, med motiveringen: "För att ha gjort det privata allmängiltigt och fått en hel värld att prata om det" (#prataomdet var ett forum där alla som ville delade med sig av sina negativa sexuella erfarenheter).

Nomineringen visar att gränsen mellan journalistik och pr/lobbyverksamhet är vagare än någonsin. Som Johan Lundberg på Axessbloggen har visat uppstod nämligen inte #prataomdet på det spontana sätt som Koljonen med flera vill ge sken av. Tvärtom planerade en grupp journalister via twitter hur man skulle "synka" publiceringar och "lobba mot sina egna redaktioner" för att få genomslag. Det utgick också instruktioner till dem som skrev de första texterna att "hålla allt till något nära Assangesituationen". Syftet var att ge stöd åt de två kvinnor som nätmobbades efter att de anklagat Wikileaks Julian Assange för sexuella övergrepp.

Som pr- och lobbykampanj blev #prataomdet magnifik, med stort mediegenomslag. Sex säljer, och genom det feministiska budskapet hos #prataomdet blev det rumsrent för medierna att frossa i sex, till skillnad från kvällstidningarnas smygpornografiska dokusåperapportering.

Men att ge en mästerlig lobbykampanj Stora journalistpriset är tveksamt, den förtjänar snarare ett fint pr-pris. Och alla medier som okritiskt återgav berättelsen om #prataomdet borde fråga sig om det är okej att låta sig utnyttjas av en lobbykampanj bara för att avsändarna står för en diffus feminism.

Just det diffusa är det andra problemet med #prataomdet. När bollen väl var satt i rullning kontrollerade inte initiativtagarna förloppet - #prataomdet formades av de historier som människor valde att berätta. Det blev en spretig blandning; allt från råa våldtäkter till banaliteter. Spretigheten riskerar att leda till att de allvarliga fallen av övergrepp och våldtäkt förringas när de blandas med "det kändes inte bra och han borde ha förstått det även om jag inte sade något".

Den personliga integriteten vägde dessutom lätt när människor uppmuntrades att dela med sig av sina värsta sexuella minnen.

Framförallt var den feministiska linjen i #prataomdet allt annat än stringent. En gång i tiden kämpade feminister för kvinnans sexuella frigörelse, för att kvinnor ska få känna och visa lust och njuta av sex på samma sätt som män. Många inlägg hos #prataomdet tog delvis avstånd från denna frigörelse: Kvinnor ska förvisso få göra vad de vill sexuellt, men de ska inte behöva ta ansvar. Ansvaret för både kvinnans och mannens sexualitet ligger på mannen - det är andemeningen i många, om än inte alla, #prataomdet-inlägg.

Men den som inte kan ta ansvar för sin egen sexualitet är inte vuxen utan ett barn. Att framställa kvinnor som sexuella barn är varken feministiskt eller jämställt. Det borde vi prata om.