"Odla ditt klasshat", uppmanar förbundet Allt åt alla och arrangerar "överklassafari" till välbärgade bostadsområden i Stockholm, Göteborg och Malmö. För 50 kronor får man följa med på busstur där förbundet berättar om "några av Sveriges rikaste utsugare".

Allt åt alla är en revolutionär organisation som medelst studiecirklar och "aktioner" (utöver överklassafari bland annat stenkastning mot polis i samband med en tennismatch i Malmö) försöker avskaffa klassamhället. De är "motståndare till alla former av klassamarbete". I en intervju (Sydsvenskan 4/10-2009) förklarar några företrädare att de inte ser någon mening med att engagera sig i eller bilda ett parti, eftersom Sverige inte är demokratiskt.

När SVT uppmärksammar Allt åt allas överklassafari (Gomorron Sverige 19/1) är programledaren varmt leende och förstående inför klasshatet. Den hårda tonen riktas mot KDU:s Aron Modig, som får frågan om han inte vill göra något åt de "ökande klasskillnaderna" (som underförstått orsakar - och ursäktar - klasshatet).

Visst finns det problematiska klasskillnader, men i Sverige där utbildning och sjukvård är i princip kostnadsfritt och socialen betalar mat och hyra åt de mest utsatta är inte ekonomisk status livsavgörande. Utbildningsklyftorna och spåren de sätter i hälsa och makt över det egna livet väger tyngre. Ändå pratar SVT:s programledare lika enögt som Allt åt alla om pengar-pengar-pengar, och ler överslätande åt klasshatet.

Det är en bisarr utveckling. När historiskt förtryckta grupper som arbetare, kvinnor, homosexuella och icke-vita började kräva lika rättigheter, så skedde det utifrån den rättmätiga övertygelsen att de hade samma kompetens och förmåga att fatta beslut och ta ansvar som rika, vita heterosexuella män - om de bara gavs möjligheten. I dag är nästan alla överens om att lika rättigheter och skyldigheter oavsett klass, kön, sexualitet och etnicitet är en överordnad princip som aldrig får tappas bort.

Utom när det handlar om att uppvigla till hat. Det får man nämligen gärna göra i den offentliga debatten, om man påstår sig tillhöra en "underordnad" grupp som riktar hatet mot "förtryckarna".

Av Göteborgs universitet understödda Heterohatets dag är ett exempel (Corren 25/8-2011). Skattesubventionerade manshatarteatern och skolföreställningen SCUM är ett annat (Corren 18/11-2011). Och nu alltså klasshatarna i Allt åt alla, som behandlas med silkesvantar och empati av den fria televisionen.

Det är bedrövligt. Hat är hat, och klasshat, manshat och heterohat är inte ett dugg bättre än invandrarhat, kvinnohat eller homohat. Att dalta med hatarna är att indirekt säga att arbetare, kvinnor och homosexuella inte förstår bättre än så här. Att de inte riktigt har kompetens och förmåga att ta ansvar för sina handlingar. Förkämparna som en gång slogs för lika rättigheter lär rotera i sina gravar över den utvecklingen.