Liberalerna ska utse en ny partiledare. Jan Björklund lyckades på några timmar när förekomma en opinionsmätning som definitivt placerade partiet utanför riksdagen. Nu slapp han avgångskrav och ljuset vreds mot tänkbara efterträdare.

Och så kunde partiet fortsätta sin offentliga harakiri. För det finns inget annat ord för vad Liberalerna ägnat sig åt under slutskedet av regeringsförhandlingarna. Resultatet: tvåtredjedelar för Stefan Löfven och de 73 punkterna, en tredjedel för Ulf Kristersson och ett SD-tolererat program. Nu är detta historia, nu handlar det om att välja ny ledare men också det valet handlar om placering i regeringsfrågan. Ett antal namn nämns.

Själv har jag en kandidat med erfarenhet och kompetens, Centerpartiets Annie Lööf. Då menar jag inte att hon ska byta parti.

Det handlar i stället om den gamla tanken på ett samgående. Den idén har jag haft länge och vädrat tidigare – och åtskilliga med mig. Om den inte förverkligas nu kommer den knappast att vara aktuell mer.

Det viktiga är inte partistrukturen i sig utan att ett socialliberalt arv ska ha plats i politiken på 2020-talet. Nu har ytterkanterna medvind. Högröstade, aggressiva nationalister – religiösa förtryckare – nyuppståndna vänsteraktivister – många har tackochlov svårt att finna en plats bland dem. Måttfullhet må vara ett otidsenligt begrepp men det behåller sin dragningskraft på en mycket stor del av väljarna: hellre reformist än revolutionär.

Den gamla skiljelinjen i svensk politik, höger-vänster efter en ekonomisk grunduppfattning, har fått en ny dimension liberalism kontra nationalism förenklat uttryck. Det var därför regeringsbildningen blev så utdragen och partierna internt hade svårt att bestämma sig. Hösten 2018 var inte exceptionell, så här kommer det att se ut i fortsättningen – närmast under EU-valrörelsen.

Socialdemokraterna har sina svårigheter med fantomsmärtor efter alla förlorade procent och slits mellan dem som önskar sig tillbaka till högre skatter, statliga monopol och skarp utjämningspolitik och dem som mest bara vill regera. De väljare som både vill behålla ett öppet Välfärdssverige och värna om respekten för individen – de socialliberala, är ingen majoritet men de finns. Och de finns i Centerpartiet och hos Liberalerna.

Två partier – så lika och med väljare med så lika värderingar, så varför två? Länge var de jämbördiga men så är det inte längre. Centern har vuxit och är dessutom ett mycket rikt parti; den gamla stämpeln av intressegrupp är borta – och på längre sikt kan partiet sannolikt räkna in förkomna liberaler från andra partier.

På kort sikt däremot riskerar denna socialliberala röst att bli svagare när Liberalerna försvinner. Och det tror jag tyvärr kommer att ske vare sig partiet väljer en Löfven-ledare eller en som skulle förespråka Kristersson. Många tycker att det är kul med personstrider och småskandaler i ett parti men det är inte sådant som får dem att rösta på partiet.

Nej, det bästa Liberalerna kan göra idag är att välja Annie Lööf och låta henne leda Centerliberalerna (kanske inte det roligast och mest slående namnet men...). De som då inte känner sig hemma är säkert välkomna hos Moderaterna.