I dag är det 9 maj, Europadagen. Det är nästan så att en kolumnist känner sig ha ett förelagt ämne. Nåja, förelagt eller inte – Europa blir det.

För några veckor sedan brann Notre Dame, den stora katedralen i Paris. Dramatiska bilder av fallande bjälkar och spiror, människor samlade i förfäran inför eldnatten – och så känslan av något oåterkalleligt. När dagen grydde syntes byggnaden skadad men inte förintad.

Återuppbyggnad blir möjlig, för den överblickbara framtiden är dock Paris silhuett inte densamma. Generationer av förstagångsbesökare kommer att ha en annan upplevelse än vi som mötte Notre Dame före branden.

Det måste ha varit fler än jag som när vi hörde om Notre Dame fick associationer till två torn i en annan stad – World Trade Center i New York den 11 september 2001. Katedralen i Paris bär europeisk kulturhistoria, den har besökts av generationer och också de som blott sett eller läst om den har ett slags familjekänsla för den. Som så många hade för de två tornen i New York.

Reaktionen blev emellertid inte alls densamma, ingen samlad sorg och gemensamma minnen. I stället startade diskussioner, som snabbt blev hätska. Visst en brand är inget attentat, i Paris fanns ingen fiende att enas mot och jag var kanske naiv i min reaktion och association. Ändå – det är illavarslande att ett land inte kan samlas och tacksamt ta emot medel till återuppbyggnad.

När Frankrikes rikaste personer, flaggskeppsföretag donerar stora belopp är de förstås inte helt oegennyttiga – men som den romerske kejsaren Vespasianus sade: Pengar luktar inte. I stället bröt Notre Dame-frågan in i den hårda konfrontation som råder i Frankrike.

Sedan ett halvår ägnar sig de så kallade Gula västarna varje lördag åt att slå sönder delar av Paris under allt mer anarkistiska former.

Detta i ett land som för två år sedan valde en president som saknade partibindningar och på kort tid samlade en egen rörelse. Nytt folk men den djupa motviljan mot eliten fortlever.

Det är den misstron, den motsättningen mellan ”vanligt folk” och ”dom där uppe” som präglar de europeiska samhällena. Därför uppstår ingen ”rörelse för Notre Dame” och det må väl vara. Värre är att hela det europeiska samarbetet ses på samma sätt, EU är inte ”vi” utan ”dom”.

Så har det väl varit rätt länge, invänder den eftertänksamme. Förvisso men det vanliga grumsandet om klåfingrig byråkrati har nu skärpts, fått kropp i ett antal nationalistiska partier och säte i regeringar. Brexit kommer inte bara att skada Storbritannien utan har redan givit bränsle åt just dessa splittrande och aggressiva krafter.

I slutet av denna månad är det val till Europa-parlamentet. Valrörelsen är som vanligt lam och blir – åtminstone i Sverige – lätt något av för och emot Europa. Förhoppningsvis blir det annorlunda i år.

I år syns skiljelinjer – mellan dem som ser fördelar med samarbete, som vet att Europas länder är för små att stå ensamma på en stor världsmarknad och i en konfrontation mellan stormakter som Kina och USA. Och på den andra sidan – de som är inspirerade och påhejade av Trumps antielit- nationalism.

Man kan se ett glas halvfyllt eller halvtomt. Tillämpat på Europa: vädja till det som förenar eller blott se skillnaderna.

Själv har jag länge sett det till hälften fyllda glaset på väg att fyllas. Nu är jag rädd att de mörka krafterna håller på att ta över.

Eldskenet från Notre Dame varslade om ofärd.